Vattan-Lövåker-Stocksbo

Byarnas historia

Vattan by

21-OVS-869 1918

Den siste björnjägaren i Ovansjö Erik Jansson i Vattan

I våra dagar, då jakten huvudsakligen bedrives som en förströelse, kan det ju vara av ett visst intresse att veta, att för en mansålder sedan ännu fanns en och annan, som på det yrket vann sitt levebröd, fastän det mången gång blev knappt.

På gården Gammelgårds i Vattan ha under många släktled funnits riktiga storjägare. Där ha också under långa tider hållits vida beryktade, ilskna björnhundar. De sista björnjägarne i gården voro bröderna Erik och Anders Jansson. Den äldre brodern, Erik, ägnade så gott som hela livet åt jägarebanan, under det den yngre brodern, som blev ägare till hemmanet, tillika ägnade sig åt jordbruket.

Erik Jansson var född 1832. Jägareyrket låg honom i blodet. Som gosse och yngling var hans ständiga åtrå att driva omkring i skogen med bössan. Sedan Erik Jansson blivit gift, bosatte han sig i Lumsheden, där han inköpte en mindre lägenhet. Men hans håg stod icke till jorden utan till det fria livet i skogen. Sorglös drev han omkring i vildmarkerna, särskilt på Korsåskogarna, och fällde storvilt av olika slag. Långa tider var han i sällskap med brukstjänstemännen på Korsån. Någon gång på 1860-talet fällde Erik Jansson på Korsåskogen tre björnar under dagarna mellan bönsöndagen och Kristi himmelsfärdsdag.

I alla tider synas jägare ha varit ganska dåliga förvaltare av de jordiska gåvorna. Erik Jansson var en fullödig representant för stammen. Lätt fånget, snart gånget. Till gården hade Erik Jansson lånat pengar av Stak-gubben på Lumsheden (hela byns bankir), och när räntorna ej betalades ordentligt, var fordringsägaren ej sen att klämma till. Följden blev, att Erik Jansson efter några år fick gå ifrån sin gård. Han gav stället namnet "Svälltbo", vilket levat kvar ända till senaste tid.

Efter att åtskilliga år ha vistats här och där i Ovansjö slog sig Erik Jansson slutligen ned i Styggrönningen, där han många år bodde i en fäbodstuga. Som jakten lämnade allt mindre inkomst, blev han nödsakad att tidtals syssla med skogsarbete för att få sitt uppehälle. Vid mitten av 1890-talet f1yttade han fram till Hagmurens gård, där hans fosterson var dagakarl. Här syss1ade Erik Jansson med några lättare arbeten. En dag råkade gubben ramla ned från ett hölass med påföljd att ena lårbenet bröts av. Efter den betan blev han stelbent och något ofärdig, och nu var jägarbanan slut för alltid. Han syntes dock få en lugn och sorgfri ålder­dom, men så dog helt plötsligt den präktige fostersonen i lunginflammation. Kort därefter avled Erik Janssons gamla hustru, och nu kunde den gamle icke i längden reda sig själv, varför han begärde att bli intagen på socknens ålderdomshem, där han avled den 5 maj 1911.

Vintern 1885-86 utförde Erik Jansson sin stoltaste jägarebragd, jämte brodern, Anders Jansson. sysslade han under hösten 1885 med tillagande av kolmilor på Korsåskogen i närheten av Hällsjön. En kväll i skymningen, då han skulle gå fram till Granmyra fäbodar, där de hade sitt kvarter, stötte han oförmodat på ett björnide. En björnhona och två ungar hoppade upp ur idet. Modern sökte först driva ungarna upp i en gran, för att ha dem i säkerhet; sedan skulle hon väl taga itu med den vapenlöse jägaren. Denne lyckades dock sticka sig undan och kom oskadd fram till Granmyran. Där nämnde han i början ingenting om det, som passerat i skogen. På kvällen var Erik Jansson ovanligt tystlåten och högtidlig. Brodern frågade efter orsaken men fick intet besked. Till sist framkastade han frågan: "Du har väl aldrig sett björn heller?" "Jo, så är det nog", svarade Erik Jansson.

De följande veckorna. fortsattes arbetet med milornas hopkörning, stybbning och kolning. Under tiden märktes intet spår av björnen; ej heller gjordes några försök att upptäcka idet. Kort före jul voro de fram till Korsån för att erhålla likvid för arbetet. Därvid frågade förvaltare Södergren, om de sett några björniden på skogen. Härpå gavs intet bestämt svar, men Erik Jansson begav sig fortast möjligt till platsen, där han haft sammanträffandet på kvällen, och påträffade snart idet. Det liknade ett tält av hopvridna granbuskar. Han for nu försiktigt fram, så att björnen ej stördes. Så lämnades meddelande till Korsån, och en skogvaktare sändes med till platsen. I den nyfallna snön trampades upp en ring på ganska stort avstånd från idet. Hos förvaltare Södergren uppstod nu tanken på ett riktigt stort jaktnummer. Han visste, att åtskilliga av de ledande personerna inom Bergslagsbolaget voro intresserade jägare, och därför inberättades saken till Stockholm. Snart kom meddelande, att kronprinsen (nuvarande konung .Gustav V) jämte flera höga herrar längre fram på vintern skulle komma och fälla björnen. .

Erik Jansson, ävensom personer från Korsån, höllo nu vakt växelvis för att se till, att björnen ej lämnade idet och gick ut genom ringen. Dagarna närmast före jakten upptrampades ringen allt närmare idet.

Så kom den stora dagen. Utom jaktsällskapet vora många drevkarlar ditkalIade. Deras uppgift var att hålla vakt vid ringen, i händelse björnen skulle lyckas undkomma jägarne. Den enda, som fick följa med kronprinsen fram till idet, var Erik Jansson. Den dagen fick han ej bära bössa, endast en gammal yxa. Man fruktade nämligen, att han ej skulle kunna betvinga jaktiver, varav följt, att de höge herrarna gått förlustiga det efterlängtade nöjet.

Med en raket skrämdes björnen upp ur idet. ”Lägg dig ned på marken!” befallde kronprinsen Erik Jansson. Sedan befallningen åtlytts, gick kulan strax ovanför Erik Janssons huvud, och björnen stupade ögonblickligen.

De båda björnungarna sprungo skrämda åt skilda håll. Den ene sköts av en jägmästare. Den andre kom undan ett gott stycke, fastän flera skott avlossades efter honom. Efter en stund kom han i närheten av Anders Jansson och överståthållaren Bråkenhielm. Denne var. emellertid så rädd, att han ej vågade skjuta. Anders Jansson gav då ungen nådaskottet. Björnarna kördes därefter fram till Korså bruk.

Kronprinsen kallade Erik Jansson "Vattman", ett namn, som han sedan behöll till sin död.

För björnidet erhöll Vattman 500 kr. Dessutom fick han 60 och brodern 40 kr. i drickspenningar. Det var icke en så obetydlig slant, ty vid den tiden var vanliga dagspenningen för jordbruksarbetarne vid herrgårdarna i trakten kr. 1,35 om sommaren och kr. 1,50 på vintern.

Så länge penningarna varade, förde Vattman en sorglös tillvaro i sin tarvliga bostad i Styggrönningen. Fullständigt naturbarn, som han var, tog han varje dag lätt och tänkte ej mycket på kommande dagar.

Utom björn jagade Erik Jansson även med förkärlek älg och lodjur. Loar voro ganska almnänna i våra skogstrakter in på 1860-talet. Skinnet var värdefullt,  och köttet. ansågs som en läckerhet. De blevo ej heller utrotade utan lämnade troligen dessa trakter till följd av den oro, som uppstod i de lugna skogarna genom järnvägar, timmerdrivningar m. m. Vid älgjakter var " Erik Jansson vid flera tillfällen i sällskap med Lundebergarna på Oslättfors.

Inalles skall Erik Jansson ha fällt 14 björnar och Anders Jansson 8.

Otroligt långa vandringar företog Erik Jansson alldeles ensam. Från Vattan kunde han genom skog och myr, utan att följa några vägar, bege sig uppåt Åmot eller långt in på Svärdsjö och Envikens skogar. När han blev trött, lade han sig några timmar på marken. För att ej förlora riktningen vid uppvaknandet vände han alltid benen åt det håll, vandringen skulle fortsätta.

Erik Jansson var en lugn natur. Sällan gjorde han sig någon brådska. Han talade i allmänhet icke så mycket, men när han kom in på sina jaktäventyr, blev gubben varm. Ur de små ögonen, som blickade fram mellan svart, tovigt hår och skägg, lyste ofta en glimt av humor. För religiösa spörsmål hyste han också ett visst intresse. En sommar på 1870-talet, då han arbetade hos Sjömans i Mom, läste han på lediga stunder hela Fjellstedts bibelverk med förklaringar. Gärna ville han också diskutera religiösa spörsmåL Gent emot nutidens religiösa föreningsverksamhet ställde han sig fullkomligt oförstående.

För Vattman var skogsrået en levande verklighet. Då jag med min moderna visdom kanske med ett överlägset leende framdrog mina tvivel härutinnan, blev gubben nästan uppbragt. Han hade sett skogsrået flera gånger och kunde i detalj beskriva dess utseende.

En varm sommardag 1904 träffade jag i skogen vid Hällsjön den 72-årige Vattman. Hans gång var långsam och stapplande, och det var med möda han kunnat taga sig fram den ganska långa vägen. Men här levde minnen från gångna dagar. Här hade utförts hans livs största bragd, den kungliga björnjakten.

August Grane.

En älg - till sist

Men för oss var allt som förgjort. Tänka sig älgar med vingar och rådjur som drev hundar. Efter nio timmar i sådan miljö var vi färdiga för hemfärd.

Strax innan utbröt emellertid en kanonad inte långt ifrån oss som överröstade alla andra ljud. Inte mindre än åtta skott knallade inom loppet av fem minuter. Vem höll i bössan? Ja, antingen var det Helge Olsson eller också Myr-Olle, det var svårt att avgöra på avstånd eftersom vinden inte mojnat det bittersta. Bäst i alla fall att gå ner på vägen och titta.

Där kom Myr-Olle lyckligt leende med en grankvist i hatten - tecknet på att han lyckats.

alltså. Och hur vi nu resonerade kom vi underfund med att det måste vara trollälgen Olle knäppt. Den hade smugit sig fram och vädrat i motvinden inom vårt område hela dagen. Hundarna hade då och då. känt vittringen av den och hundkarlarna hade skymtat den som en svart skugga bakom täta buskage emellanåt. Men hela tiden hade den utstuderat försiktige och listige tjuren bara makat sig åt sidan och smugit mellan oss liksom den på förhand visste om våra posteringar. Men så – bara för ett kort litet ögonblick - hade den slappnat av i uppmärksamheten, gått ner i medvinden och ovetande om faran passerat just bakom ryggen på Olle, som naturligtvis inte väntade något att skjuta på från det hållet men som av en händelse vände sig om och fick syn på den gäst han hela dagen suttit och längtat efter. Han lyfte sitt muskedunder till studsare mot axeln och gav oxen en kulkärve snett bakifrån som trängde in i lungspetsen och var nära nog direkt dödande. Att vi på avstånd hört så många knallar berodde på att två man i ivern över det inträffade skjutit signalskotten som alltså blivit sex i stället för normalt tre.

Slakt i Gammelgårds

Forsla. fram bytet till slaktplatsen, Gammelgårds i Vattan, var sedan enkelt för ivriga karlar och nu skulle Gammelgårds-Martin få visa sina färdigheter med slaktkniven.

Det var något av högtid i Vattan när den. första älgen för året fördes hem och när den dragits in på flaken i stallslidret och hissats upp mot taket i starka rep hade traktens alla ungar samlats runtomkring. Ja, inte ens kvinnfolken drog sig för att gå förbi och kika som hastigast, fastän deras arbete med köttet skulle börja långt senare. Gammelgårds-Martin, i stort skinnförkläde och med de vassa verktygen i högsta hugg, var i sitt esse mitt i detta ståhej från storskrikande barn, storljugande älgskyttar och storögda,. storgapande åskådare.

- Tvi; socken benget!

Martin spottade på. kniven, strök den mot förklädet och förde den sedan med utsökt elegans mot djurets långa skånkar. Med raska. säkra snitt fläktes huden bort och det röda. strimmiga köttet blev synligt. Martin jobbade och slet så att håret föll fram i pannan på honom och blev - fuktigt av svett och när han skulle vifta bort det med översidan av handen färgades ansiktet rött av älgblod. Han såg ut som en tattare i slagsmål när han hötte med kniven och pratade och spottade inför sitt stora auditorium.

                      - Tvi, tvi! Segt det här!

Tvi! Hit med brynet!

Så slipade han verktygen att det gnistrade om stålet i skymningen.

På'n igen - Martin tog fram yxan och svingade den med bravur mot den svårhanterliga huden, som äntligen gav med sig.

- Jo, jo! Men det tog tid! Tvi, tvi! Han satte in labbarna i djurbuken och drog bort räntan som med ett plaskande föll i tvättbutten nedanför. "Undan ungar", vrålade han så att skocken skingrades som för ett piskrapp.

- .Tvi, tvi, nu var det värsta gjort. Gammelgårds-Martin sköljde blodet av händerna i vatthinken och torkade sig sedan mot byxbaken, som blev rödfläckig den också. Sedan slog han igen logdörren med ett brak och gick in till mor som väntade. med maten. Det här hade varit en kväll i hans smak.

Jaktlycka och auktion

Vi satt redan hemma i stugan och lyssnade på väderleksrapporten. Man lovade strålande förhållanden i fortsättningen.

Jaktlyckan blev också därefter. Nästa morgon hade väl de flesta av oss knappast hunnit göra bekvämt för sig i skogen förrän gamle elit jägaren Bernhard Hellbom fällt en fet och präktig ko. Hans egen hund hade gjort förarbetet och därmed tagit en grundlig revansch för fadäsen med rådjuret dagen före.

Innan den älgen ens blivit framsläpad till vägen small det än en gång längre upp på vattskogen där Eriks son, Kjell Sjödin, med ett mästerskott från 100 meters håll prickat en tjur.

Nu hade vi så att vi klarade oss och allt hade väl varit gott och väl om inte den nitiske Martin fått syn på två älgar bakom ladan där vi slaktade. "De som ätit havre för mig hela sommaren", påpekade han.

- Jaså!  Det var flera som inte hade fått prova sina skjutvapen och de förstod genast vinken och smög sig närmare de intet ont anande djuren. Men nu bar det sig inte bättre än att en tredje älg dök upp i skogsbrynet, en årskalv som även den tillhörde älgfamiljen. På grund av det höga gräset och de tätt växande träden var det emellertid omöjligt att se någon skillnad på djuren, så den stackars kalven blev omkullstjälpt samtidigt som kon medan tjuren klarade sig undan.

Det var inget annat att göra än att ringa efter landsfiskalen och han ställde till med aktion på Gammelgårds.

Man hade dragit en sladdlampa från lidret till stallbacken och fiskalen stod med den i näven och lyste på kalven, som fortfarande var varm och ångade i den råa kvällsluften. Runtomkring stod karlarna, tysta och slutna, och tittade förläget i smyg på varandra. Vem skulle börja? Det var inte värt att låtsas om att kalven var värd någonting. - 100 kr!

- Nej, bättre får ni allt bjuda, tyckte landsfiskalen och höjde uppfordrande lampan mot den slakterihandlare, som var med för att trissa upp priset.

Denne verkade inte angelägen att hetsa någon utan nästan viskade fram det beskedligaste han kunde.

- 110 kr!

- Ah, försök och bjud till nu, annars får jag ta kalven med mig hem, manade lagens väktare.

- Hellbom, som var frusen, hungrig och ville komma ifrån det hela, ökade på; -- 150 kr!

- 160 kr! bättrade slaktaren.

- Mera, mera!

- Nej, landsfiskalen, det är överprisredan det.

- Då klubbar jag ett... två... tre! Med de orden satte landsfiskalen punkt för årets jakt, som blivit mera spännande och händelserik än man vågat räkna med. Nu fanns det kött både hos Nygårds och Gammelgårds i Vattan och stugorna däromkring en lång, lång tid framöver.

Uffe