Rune Ivarsson

Rune Ivarsson

Rune Ivarsson, 1950-talet

Rune Ivarsson (med keps) och skjuten björn 2011.

Björnhanne, 16 år, vikt 218 kg, fälld efter Sydvästvägen Ovansjö kronopark den 1:a september 2011.

 

Väder: + 6 grader vindstilla.

Jakt på 2 björnar samtidigt med 4 hundar inblandade, mellan åkrarna norr om Stocksbo och Sydvästvägen.

Den första björnen med 2 hundar efter kom från Dalkarlsberget, förbi en passkytt, stötte samman med jakt n:02 som just startat en bit från en havreåker.


Björn n:o 1 vänder då, passerar samma skytt igen, blir sedan påskjuten av passkytt n:o 2. efter en skogsbilväg, vänder tillbaka och passerar skytt n:o 1 för 3:e gången.


Samtidigt kliver björn no 2 upp på Sydvästvägen, stannar och ser bakåt efter de. förföljande hundarna. Björnen  fälls då av passkytt n:o 3. Klockan är då 6:05 f.m.


Den. påskjutna björnen n:o 1 fortsätter västerut, med 2 hundar efter, fälls av hundförare norr om Lumsheden vid 10-tiden f.m.

LODJURSHANNE, 6 ÅR, VIKT 26 KILO, FÄLLD VID PELLASBERGET, OVANSJÖ KRONOPARK, DEN 23:e FEBRUARI år 2000.

 

Väder: -12 grader, 30 cm lös nysnö över ett hårt skarlager.

Lodjuret ringades på Dalkarlsberget norr om Stocksbo- Lumsheden, gick ur daglegan med 2 hundar i hälarna. Jakten gick österut mot Pellasberget, och var snart utom hörhåll. Pejling av hundarna visade att jakten ev. kunde stå stilla på samma ställe, några kilometer bort. Först efter c:a 1,5 timmar var hundarna tillbaka vid upptaget. Drevlöpan spårades av till fots, och i västra sluttningen av Pellasberget var snön uppfylld av en mängd hundspår fram och tillbaka. Där hade något hänt som hundarna inte kunnat utreda.

Några barkflagor på den färska nysnön avslöjade att lodjuret gått upp i en större tall, och märkligt nog fortfarande satt kvar, nästan uppe i trädets topp. Efter skottet kom lodjuret nerdansande med en väldig fart, och försvann helt i den djupa nysnön.


Thore Gustafsson, Lumsheden, Per Arne Holmström, Lumsheden , Rune Ivarsson, Vattan, Håkan Eriksson, Åshammar, Göran Hansson, Lumsheden, Mats Jonsson, Stocksbo

Sture Jackson och Rune Ivarsson

Österbergs f.d. fäbodar i Lövåsen

Den 17:e februari 1952 klämde jag vänstra foten på södra sidan av Lövåsvägen, 20 meter öster om vägskälet mot Toxen. Hur det går att minnas den här händelsen? Jo, dagen efter, den 18:e februari 1952, exploderade enligt Idrottsboken årgång 1953, en atombomb i Nordmarkaterrängen utanför Oslo.

Får nog förklara lite närmare: det var vinterlov från skolan (6:~ klass), och under de här dagarna var elvaåringen hjälpkarl vid skogskörning med häst, med boende i Ollas i Österberg f.d. fäbodstuga i Lövåsen.


Nåväl, hjälpkarl i det här fallet, var väl att med tömmarnas hjälp försöka styra en häst från av­verkningsplatsen fram till bilvägen sittande gränsle över ett släplass timmer. Det hela underlättades av att man följde framförvarande ekipage. Nordsvensken "Tärnvin" var energisk och het, och den unge körkarlen fick allt lov att hålla sig ordentligt vaken, med tyglarna sträckta. Väl framme vid bilvägen skulle en uppstickande stubbe rundas för att ta rätt riktning på ekipaget vid avlastningen, och vänstra foten måste lyftas vid passerandet av densamma.

Det gick bra fem gånger, men sen satt foten där i kläm. Nu ingenting allvarligt, det onda gick över efter en liten stund.


På morgonen nästa dag, således den 18:e februari 1952, bestämdes ändå att jag med tanke vad som hänt dagen före, skulle stanna kvar i stugan under dagen, vila, se till vedspisen m.m. Med mera i det här fallet betydde, att uppmärksamt via en ofantligt stor batteriradio, följa dagens olympiska 18 km lopp i norska Holmenkollen, och dessutom föra noggranna anteckningar. Nu hör till saken att den svenska segern i det här loppet var uttagen i förskott, 3 svenskar först på sträckan vid OS i Sr-Moritz 1948, och 2 vid VM i Lake-Placid 1950, borgade för den saken.

Det som nu i Idrottsboken 1953 kallades "atombomben", bestod nu i att norrmannen Hallgeir Brenden vann tävlingen före tre finländare. Bäste svensk Mora-Nisse Karlsson, blev femma. Den senares kommentar vid åsynen av resultatlistan där f.ö. ha varit: "Bränn den"!

Sent på eftermiddagen blev det rannsakning i stugan. Varefter" gubbarna" anlände efter dagens mödor, blev det åthutningar för slarv och ohörsamhet. Så där dåligt hade inte svenskarna åkt!

Inför TT:s sändning kl. 19. var huvudena tätt intill radioapparaten. Nu skulle den rätta resul­tatlistan komma. Det gjorde den också, dessvärre överensstämmande med den förmodade "slarverns" anteckningar, varpå upprättelse följde.

Man brukar säga att mungipor kan peka på tjugoöversju. Så blev det!


Det här hände på SKF:s f.d. skogsmarker c.a 7 km väster om byn Wattan, och den här lediga veckan som ung hästkörare i skogarna kring Lövåsen, med boende i Ollas fäbodstuga, blev ingen engångsföreteelse. Redan året efter började allvaret, med virkeskörning under höst och vinter fram till skogsbilvägar. Kufiskt nog avslutades den "skogliga karriären" 47 år senare, några hundra meter österut efter samma bilväg som händelsen 1952! Föraren av den tysta och försynta havrernotorn, satt då instuvad i en varm hytt med en flimrande dataskärm som sällskap, där det lugna och malande ljudet från en höätande häst, ersatts av en dieselmotors monotona rytande.


Efter utflykter under åren lite varstans i mellan-Sveriges skogar, var således den skogliga cirkeln nära nog sluten.