”Ekenbergsmor"

Ekenbergsrnor föddes i Wattan 1819. Hennes far var skräddare och hette Hans Jäderström född 1768. Modern var Brita Ersdotter född 1785. Hans första hustru dog år 1816 48 år gammal. Tillsammans hade de 4 barn. Anna föddes i andra äktenskapet jämte ytterligare en bror.

Hon visade sig ha dålig hörsel och i husförhörslängder står hon som svag och sjuklig. Trots det flyttade hon runt som piga i 10 olika byar som ung. Från Löfåker till Sätra och Järbo.

Den 21 november 1852 gifte hon sig med Jan Fredrik Ekenberg född 1811 i Grangärde. Han var då 40 år och Anna 32. Fortfarande omnämns hon som sjuklig. Jan Fredrik var son till fjärdingsman Jan Ekenberg.Han kom via Grytnäs till Åsen Ovansjö och bodde vid giftermålet i Mom.Han hade då också varit i Hagmuren och med all sannolikhet träffades de då. 1853 föds första sonen Jan-Olof och det noteras att familjen är utfattiga.De bor nu i Hagmuren där föds också dottern Anna Birgitta 1858. Därefter flyttar de till Grundsjön sonen Hans Fredrik föds 1863. Tre år efter hans födelse dör Jan Fredrik 1866 55 år gammal. Nu är Anna ensam med tre barn. Sjuklig, dålig hörsel och utfattig. Hon flyttar till Hagmuren i slutet av 1890-talet. Då har Jan-Olof blivit förman i Falun och bildat familj med fru och tre barn. Sonen Hans Fredrik flyttar till Gävle och blir förman vid järnvägen. han gifter sig 1894 men hustrun och deras första barn dör 2 dagar efter varandra. Systern Anna Birgitta blir nu hushållerska för sin bror.

Vd hände då med Anna? Hon bor kvar i Hagmuren men verkar flytta till Gävle någon gång under 1900 -1909. Förmodligen till sin dotter och son. Där avlider Anna22 september 1909 av ålderdomssvaghet. Så kom det sig att denna sjukliga fattiga kvinna kom att bli 90 år på en månad när. Ett märkligt levnadsöde.

Halmkronorna då? Det står att läsa i den kopia som följer med och texten är hämtad ur Greta Hedlunds bok Dräkt och kvinnlig slöjd i Ovansjö socken 1750-1850. Min mor Karin Olsson Hagmuren berättade att hon hört om Ekenbergs mor att hon bodde i en jordkula i Edlunds hagen. Detta är inte bekräftat men alla andra fakta är hämtade ur aktuella husförhörslängder.

Birgitta Lindström

Hur gammal seden att ha halmkronor i taket vid jul varit här i socknen vet man inte. Spansk Anna Lisa Lindberg, född i Grundsjön år 1864, som kände Anna Ekenberg och minns hennes arbete med halmkronorna, berättade att halmkronor inte. skulle ha varit vanliga förr, men att när Ekenbergs-mor började göra sådana, hade man velat ha en sådan i var gård att hänga upp till jul. »De som var värst stora på det hängde upp en krona i vart hörn i nystun och lät dem sitta för jämnan.» Hon berättade också att Ekenbergs-mor fick ta rågen på åkrarna medan den växte. Axen klippte bonden av. Sedan fick hon en riksdaler för den färdiga kronan. Det var mycket arbete för henne att göra en halmkrona. Hon måste varligt ta ett och ett halmstrå på åkern, så att stråna inte bröts av. Hon måste tälja till träpinnar riktigt noga för att ha, när hon skulle göra både små och stora bottnar. Tyglapparna, som den som beställt kronan själv brukade hålla, skulle hon klippa till små jämna rutor. Ringar skulle vikas, bindas och fogas ihop med lappar och halmpipor till hängen. Slutligen skulle kronan sättas ihop. Alla delar måste vara gjorda med den största omsorg, så att kronan vägde alldeles jämnt när den hängdes upp.

Mor Gransell i Mom, Leontina Gransell, f. i Norrbärke 1852, d. i Ovansjö 1938, kom hitflyttande från Sandviken. Hon gjorde halmkronor av samma slag som de Ekenbergs-mor gjort. Ovansjökronorna är av den typ som är känd från Dalarna. Några gamla kronor lika de uppländska och finska känner man inte till härifrån.

Några som också lärt konsten riktigt och ännu gör de vackra kronorna är döttrarna till kronojägare Juhlander i Kungsberg. Av fröken Elin Juhlander, som själv jämte sina systrar lärt sig konsten genom att göra efter en av Ekenbergs-mors gamla kronor, har jag fått veta att midsommarråg vuxen på sandjord ger den finaste halmen. »Lämpligaste tiden för skörd och tillverkning är innan grässaften går ur stråna. Då är halmen böjlig och smidig. Men då jag aldrig haft tid att göra kronorna just då, har jag måst torka halmknipporna och sedan blöta halmen i hett vatten, när jag skulle till och börja arbetet med den», berättar fröken Juhlander.

Någon tradition om att halmen till julkronorna skulle ha något sammanhang med särskilda skördebruk finns inte i socknen.

,.Halmhatt-Kari,. i Åttersta, inflyttad från Dalarna, hade »namn efter gagn» Hon gjorde hattar åt karlar och kråkor åt kvinnfolk och färgade halm och flätade in. Hon gjorde också halmskor, som en och. annan bonde beställde för att ha på fötterna.