Vattan-Lövåker-Stocksbo

Byarnas historia

Gemensamt för byarna

Fiolspelarna i mitten t.v. Anders Andersson och Martin Andersson.

Tredje raden nedifrån nr. 5 Anna Andersson (Lindberg)

Andra raden nerifrån: nr 5 fr vänster Hildur Löfblom (senare gift Emmot), nr 6 och 7 Karin och

Johan Persson Ca 1930 -1935

STORA TRÄD, GROVA TIMMERSTOCKAR, OCH EN ÄNKA SOM FÖLL.

Ett mycket stort ämne! I det här fallet blir begränsningen i huvudsak södra delen av Ovansjö kronopark, vilken före 1972 var lika med en kronojägares bevakningsområde, kallades Lax-bäckens bevakningstrakt, och förvaltades av dåvarande Domänverket. (numera Sveaskog.)

   År 1975 kunde man i Gefte Dagblad, dag för dag följa en artikelserie som kallades :"GD för 50 år sedan."

I en liten notis från vintern kunde man läsa att:" Under de senaste dagarna har från Ovansjö kronopark till Åshammars snickerifabrik, framforslats en fura med ej mindre än 500 årsringar, där första stocken höll 32 tum i topp (81 cm), på 36 fots höjd (11 meter)."

Ett enormt stort träd, där fröet hade börjat gro tidigt på 1400-talet.

Det här hade således hänt 50 år tidigare, eller vintern 1925.

Sannolikt är det fråga om samma timmerstock som finns på en bild i hembygdsföreningens arkiv, och som även kan återfinnas i boken om Borrsjöån.

Av bildtexten i boken framgår vidare att de som med häst körde fram stocken den milslånga vägen från kronoparken, var Bakfalls-John och Holm-Erik.

Platsen där trädet växt, och vilka huggarna var, är däremot okänt.

   Vintern 1955 avverkades skogen i väggatan för den blivande Stenmursvägens sträckning. Ungefär 200 m från anslutningen till AK- vägen vid Jägarstugan, växte två grova gammeltallar mellan vilka den blivande vägen skulle komma att passera.

Vägbanan hade gott och väl fått plats mellan de två träden, men ändå avverkades av olika anledningar den tall som stod i norra kanten av väggatan.

Om det här trädet kunde man senare i en lokal morgontidning läsa att: "400-årig Ovansjötall gav 164 kubikfot".

Vidare: "Första stocken var 36 tum (91 cm) i roten, och 24 tum (61 cm) i topp, och innehöll 60 kubikfot". Stockens längd lär då ha varit 20 fot, eller 6,1 meter.

Vidare i texten: "Man har räknat ut att trädet växt sedan 1500-talet på Gustav Vasas tid, och de som fällde trädet med motorsåg var Erik Eriksson och Valter Voxlin, Stocksbo, och körare med häst var bröderna Martin och Bror Andersson, Vattan, Ovansjö."

   Den tall som blev kvar på södra sidan vägen kallades sedan följdaktligen "Änkan", och fredades påföljande sommar från avverkning för all framtid av dåvarande Kungl. Domänstyrelsen. Trodde man åtminstone. . .

   Vintern 1957 avverkades en tall i nordsluttningen av Grävsvinsberget med en rotdiameter om 104 cm, och där längden på första stocken var 11,5 meter.

Toppdiametern är okänd, men bör ha varit en bra bit över halva rotmåttet, uppemot 60-70 cm. Trädets ålder: Omkring 420 år.

Nu räckte inte ens dåtidens längsta sågsvärd på en motorsåg till, (45 cm), utan en tapp blev kvar mot fällskäret om c:a 15x 60 cm. Järnkilar och slägga fick tas till för att få omkull trädet. Det behövdes två stora ardennerhästar för att ta fram stocken till Mövägen, där den sedan låg kvar större delen av vintern tillsammans med ett antal stockar av lite mindre kaliber. Stockarna såldes till Sandvikens Jernverk AB, och skulle efter sågning användas som s.k. syrkarsvirke.

För den här grova timmerstocken erhöll Domänverket 1300 kronor, i 1957- års penningvärde. Uno Persson från Sandviken fällde och upparbetade trädet, och körarna med häst var bröderna Johan och Hans Nilsson från Stocksbo, resp. Vallsta.

   Hur kunde träd på Ovansjö kronopark uppnå en sådan grovlek och ålder? Frågan har både med kronoparkens historia bakåt att göra, och sättet att bruka skogen sedan 100-tals år tillbaka. Kärnan av nuvarande Ovansjö kronopark, området mellan Stocksbo och Kungsberg var åren 1706 -1897 en s.k. bergslagsallmänning, upplåten av Kungl. Bergskollegium till bergs- och järnhanteringen, eller närmare bestämt bergsmansbruket i Ovansjö och Torsåker, samt till husbehovsskog åt ännu skoglösa hemman och torp i de båda socknarna. Ännu tidigare benämningar på skogsområdet har varit Kronans allmänning, (del av), under en tid sockenallmänningen, och har således genom tiderna aldrig varit i enskild ägo.

Ved till kolmilorna var huvudsortimentet under tiden som bergslagsallmänning, och det var inga små mängder det var fråga om. Vintern 1889-90 kolades över hela allmänningen räknat för järnhanteringens behov, 149 kolmilor (c:a 22000 m3 ved).

Avverkningsmetoden under århundraden var kalhuggning omkring den avsedda kolningsplatsen, där träd dugliga som timmerämnen sparades under flera omgångar av kolvedhuggningar, för att så småningom bli tillräckligt grova och användbara till sågtimmer.

Dåtidens,(före 1850-talet),primitiva vattendrivna sågar med centimetertjocka hemsmidda sågblad krävde vidare mycket grova stockar för att ge något utbyte, där bladet bokstavligen skavde fram plank och bräder ur stocken. Således, tallar som med tiden nådde väldiga dimensioner stående enstaka eller i stora bestånd, kolvedskog, stängselvirke, skog till vedbrand, vindfällen, torrträd, lämningar efter skogsbränder, stora öppna ytor, under somrarna 100-tals betande kreatur m.m. Allt i en enda röra. Med vår tids syn på saken lär dåvarande bergslagsallmänningen, mycket påmint om en slags nutida modem "skoglig skräpkammare!"

Det finns många stora tallar kvar.

Från andra världskriget och fram till början av 1970- talet, avverkades det åtskilliga gammeltallar på Ovansjö kronopark, något 1000-tal, men inte på långt när i trädvolym som ex. vis tallen vid Stenmursvägen, men ett stort antal i åldern 250- år och uppåt. Orsakerna var flera, byggandet av skogsbilvägar genom vilka de här stora träden blev mera lättåtkomliga, motorsågen och skogstraktorn i början av 1950-talet. Vidare, ett av ägaren statens krav på Domänverket om högsta möjliga ekonomiska avkastning.

   En bit in på 1970- talet förändrades synen på de kvarvarande stora träden, vilka nu kom att bli skyddsvärda naturföremål, i stället för en åtråvärd råvara för plywood-industrin. Det finns fortfarande många gammeltallar kvar stående här och var på kronoparken väl gömda i yngre skog, somliga i olika stadier av förfall, andra fullt friska och mycket grova. Största ansamlingen finns i Österbergmurens naturreservat vilket förvaltas av länsstyrelsen, och i reservaten Grävna Knippan och G:a Mombyåsvägen på norra delen av kronoparken.

Som tidigare nämnts: Änkan fredades från avverkning sommaren 1955...

Änkan faller!

Stenmursvägen byggdes färdig 1955, och genom att skogen utefter vägsträckningen var så gott som övermogen, blev det nu stora slutavverkningar vilka pågick under flera år. Stora öppna ytor skapades, av vilka en del hyggesbrändes för att gynna återväxten. Intrycket av stora hyggen mildrades genom att det sparades ett 1000- tal fröträd, och inom några få år var hyggena täckta med en tät matta av spirande tallungskogar.

   Det började nu bli dags att avverka fröträden innan ungskogen rusade iväg på höjden. Det blev något av en "brandkårsutryckning" till fröträdsavverkningen utefter Stenmursvägen den här tidiga novembermorgonen 1971.

   Vintern 1970 var sista gången hästar var dragare på kronoparken, nu hade traktorer tagit över efter Brunte, och en maskinentreprenör skulle komma till Stenmursvägen på morgonen, efter att dagen före och tidigare än väntat, kört klart på ett föregående skifte. Vi var tre huggare som blivit ombedda att vara tidigt ute, och i mörkret på morgonen började träden falla väster om Änkan. Under en kortare paus kunde motorbuller från traktorn höras en bit bort, träden började falla lite hur som helst i brådskan, och reglerna för säkerhetsavstånd mellan huggare glömdes bort, åtminstone för en stund. Efter ungefär en timme var vi ändå lite utspridda, och finländaren bland oss hamnade en bit österut i riktning mot Änkan.

    Under en tankningspaus hördes, helt omotiverat, ett ihållande tjut från en motorsåg nere vid vägen i riktning mot den fridlysta Änkan, och frågan var vad som höll på att hända. Besked kommer tämligen omgående. Änkan faller helt plötsligt, först lite trevande sedan med ökande fart omkull ,träffar den tjälade marken med ett öronbedövande brak och försvinner i ett moln av snö!

   Tre något slokörade huggare blir stående och betraktar förödelsen, ett och annat "perkele" kan höras, och det är nu bara att konstatera faktum: Laxbäckens bevakningstrakts mest kända och omtalade träd och naturföremål överhuvudtaget, ligger raklång i snön utslagen och utan återvändo!

   Den vita stolpen och metallbrickan med texten: "FREDAT AV KUNGL. DOMÄNSTYRELSEN" bredvid den alldeles färska stubben, såg i den här stunden en aning olycksbådande ut. Det var väl att emotse någon form av efterräkningar för oss tre huggare gemensamt, i värsta fall ekonomiska, lagom till den kommande julhelgen. Det blev inga!

Själva gärningen, eller ogärningen om man så vill, påbörjades ju till hälften 16 år tidigare när maken föll, varför Kungl. Domänstyrelsen efter en viss vånda lät saken bero.

Änkans hämnd?

Dagarna efter Änkans fall inträffade något mycket underligt. Finländaren började klaga över att han blev mer och mer orkeslös, stannade hemma och vilade några dagar, försvann sedan alldeles från avverkningen, flyttade från trakten och tvingades byta till ett lättare arbete.

Fastslogs senare, att det nog var Änkans variant av aztekhövdingen Montezumas hämnd...

Vad blev av Änkan?

Rotstocken blev liggande kvar där trädet föll, pallades sedan upp och takades över under påföljande sommar, och ligger där fortfarande om än något anfaren av väder och vind.

   En skylt sattes upp vid rotänden, numera borta, med en text som berättade vad som hänt och vilken började ungefär så här: "Genom ett misstag och på grund av språksvårigheter", o.s.v. Resten av trädet, där andra stocken var helt kvistren och slät som den gått genom en svarv, såldes till en privatperson.

Det här paret, maken och senare Änkan, var vidare lite omaka när det gäller åldern. Maken 400 år, Änkan 270 år. Således var maken 154 år, när Änkan tittade fram ur fröet.

Ett ämne till "gubbstol"...

På en stenig ås söder om Lantzes slogmyran stod några mycket grova fröträd - gammeltallar, vilka hörde till den pågående fröträdsavverkningen, där flera av träden var fulla av hackspetthål och ej ekonomiska att avverka.

Ett av träden såg helt friskt ut, fälldes, men visade sig vara ihåligt en bit uppåt från roten. Bevakningstraktens kronojägare såg här ett utmärkt ämne till en s.k. gubbstol, och den ihåliga stocken lades upp på underlag efter Stenmursvägen för att senare kapas till och grovtäljas. På försommaren kom kronojägaren för att påbörja slöjdandet. Då var den för ändamålet avsedda stockdelen redan avkapad och bortförd...

När man senare passerade platsen kunde man se en kartongbit fastspikad på den kvarliggande stockdelen med texten: "TA RESTEN OCKSÅ FÖR F--N!"

Rätt eller fel?

En fråga kommer nu alldeles av sig själv: Var det verkligen av nöden att ända in på 1950-talet och senare, att avverka de här stora träden på Ovansjö kronopark?

Efter bortåt 50- år ute i "terränglådan" i mellan-Sveriges skogar, från Sonfjället i norr till Örebro i söder, med säkert långt över miljonen träd på det egna samvetet, borde man själv kunna lämna ett bidrag till svaret på frågan.

Med dagens sätt att se på saken: Nej. Men, det har funnits andra tider!

Vinterns timmeravverkningar på kronoparken och i omgivande skogar, var en av bygdens årliga skördetider vilken alla berörda ute i skogsbyarna såg fram emot, huggare, hästkörare, och naturligtvis även Domänverkets och skogsbolagens förvaltningspersonal.

Nu skulle sommarhalvårets ekonomiska nollsummespel för skogbruket brytas under en tid, ge ökade virkesintäkter vilka på olika sätt skulle komma de berörda ute i bygderna till del. Ända in på 1960- talet fanns fortfarande hela sammanhängande bestånd av grov gammeltall på kronoparken, där genomsnittsåldern kunde vara omkring 150-200 år, visserligen i glesa bestånd, men tillräckligt täta för att blockera en eftersträvad föryngring.

Grova timmerstockar och hög kvalitet ökade vidare skogsbrukets betalningsförmåga, vilket gav en avsevärt högre förtjänst för huggare och hästkörare, än sommarens och höstens enahanda kol- och massavedsavverkningar.

Att vara delaktig i avverkningen av en ovanligt stor och gammal tall var vidare en för alla parter betydande merit, en avsevärd teknisk bedrift med dåtidens enkla handverktyg, och en lite historisk händelse vilken kunde bli ett samtalsämne en mansålder framåt.

Arealerna med gammeltall minskade av naturliga skäl undan för undan, och i enlighet med allt dåtida skogligt vetande och förnuft, avverkades på Ovansjö kronopark det sista kvarvarande större området med sådana här träd, vintern 1965.

En belåten arbetsledare...

En kronojägare, respekterad och mycket kunnig, stod vid rotänden aven grov stock från en gammeltall och utbrast belåtet att han "stått på knä hela förmiddagen och räknat årsringar"! Ett bra mått på hur man resonerade i ämnet "gammeltallar" för mindre än 50-år sedan.

Det är således bara att försöka inse faktum när det gäller en tidigare syn på värdet av stora träd ute i våra skogar, och se lite bakåt i tiden.

Till en tid med andra värderingar, och inse att en tall på Ovansjö kronopark vars frö började gro på 1400-talet, inte bevarats under flera sekel fram till våra dagar, för att eventuellt kunna beundras av någon högst enstaka nutidsmänniska. och bekymrade naturvårdare.

Lokala förespråkare för den ideella naturvården är bekymrade över den låga andelen urskog i vårt län, (promille av den totala arealen), vilket tråkigt nog lett till en både onödig och meningslös nedsabling av tidigare generationers vedermödor ute i våra skogar, vilka gett en mycket knapp brödföda tillbaka.

Det som är sparat och bevarat av enskilda träd och urskog under de sista 50-100 åren får väl räcka till för den som, i stället för ett brukande och nyttiggörande av skogen, önskar se träden och skogsmarken med ett annat öga.

Det äldsta kända trädet som avverkats i vårt land: En tall i Svärdsjö socken i Dalarna år 1912. Trädets ålder: 653 år.

ANDERS JANSSONS KOLAFFÄRER MED UHRFORS HÄSTSKOFABRIK?

Tiden före l:a världskriget kolades årligen i Sverige i medeltal omkring 2,2 milj. läster (4,4 milj.m3), för järnhanteringens behov.

Förbrukningen av träkol till framställning av 1 ton tackjärn var c:a 3 läster (6 m3). Träkol svarade för omkring hälften av kostnaderna för framställningen av tackjärn. Totala kolåtgången för 1 ton exportfärdigt stångjärn var i en del fall, beroende på framställningsmetod, upp mot 15 läster (30 m3).

Anders Jansson.(1835-1907), bonde vid Gammelgårds i Wattan, björnjägare m.m., kolade under några år på 1880-talet milor för,(kan vara), Uhrfors hästskofabriks räkning.

I en motbok från 1885-1887 benämnes Anders som "extrakolare", vilket tyder på någon form av kontrakt eller annan överenskommelse. Textinnehållet i "motboken" redogör för priser per stig levererat kol, transport-forlön, kontantuttag, slutredovisning.

För år 1886.

Feb. 18. "Kolningslön för vid Åshammar levererade 30 stigar, 1 tunna kol, á 2 kr".                60,17 kr

                 "Forlön derför á 1 kr."                                                                                               30,08 kr

                                                                                                                                              S:a 90,25 kr

Hur många dagsverken krävdes då innan 30 stigar, (60m3), var klart för avtransport från kolbottnen?

Av mängden kol framgår att det handlade om en 13-famnars mila,( 23meter i omkr.), innehållande c:a 120 m3t ved.

Dagsverksåtgång för 13-famnarsmila enl. PRAKTISK SKOGSHANDBOK 1924.

Huggning av 430 st res, 1m höga, 0,28 m3t per res, 25 res per dag.            17 dagsv.

Inkörning av 120 m3t, 3 dagar med 2 man och en häst.                                 9

Vedredning, stybbning, risning m,m,                                                              5

Kolning och rivning.'                                                                                     14

Upptagning av kolbotten m.m.                                                                        5

                                                                                                                S: a 50 dagsv.

Kommentar:

Tidsåtgången för arbetena överlag, verkar vara mycket snålt tilltagna. Bortåt 5-10 dagar ytterligare är mera rimligt. (skogshandboken är sammanställd av arbetsgivarparten )

Rotvärde på för ändamålet avverkad skog? Inget alls. Vare sig kolningen skett på egen skogsmark eller någon av dåtida allmänningarna.

60 m3 kol av 120 m3t ved kräver 50% utbyte ur veden. Enligt skogshandboken kan utbytet minska med bortåt 10% om veden är av dålig kvalitet.

Den 21:a september 1885 gör Anders sitt första kontantuttag-förskott för det kommande arbetet. Den 19:e februari 1886 efter 5 månader, slutlikvid.

Sammantaget bortåt 80-90 arbetsdagar således. För en summa av kr 90,25.

Anm.

Det fanns flera trävaruhandlare  i Åshammar, bl.a. Jonas Jönsson d.ä., som köpte upp träkol för vidare transport på järnväg. På 1880-talet fanns 8 st s.k. kolbryggor-Iastbryggor vid järnvägsstationen.

Då länsman somnade i Hagmuren

I mitten av 1800-talet och senare ägde Hofors Bruk rätt stora markområden i Hagmuren, Ovansjö, både i fråga om åker-och skogsmark. På jordbruket fanns en stor kreatursbesättning på ett 30-tal kor, och vidare fanns 4-5 hästar och några dragoxar.

Enbart skötseln av jordbruket tarvade förstås en hel del arbetskraft, men det fanns också mycket folk i Hagmuren på den tiden.

    Rättare på jordbruket var en Lars Modin, senare egen bonde i Mom, som hade rätt mycket folk att hålla reda på. Detta tycks också ha skett utan större gnissel bortsett från två pigor som ibland beredde honom stora problem. Detta i varje fall om man ser saken ur rättarns egen synvinkel.

   I själva verket var det helt naturliga företeelser som alltid funnits då ungdomar är inblandade och .

som förmodligen också alltid kommer att hända.

Om kvällarna kom nämligen byns pojkar dit och knackade på hos pigorna särskilt då om lör­dagskvällarna. Rättarn gillade helt enkelt inte dessa uppvaktningar, utan gick ut och körde bort dom kärlekskranka pojkarna.

Fick en omgång stryk av Jan Ers-Johan

Men se det skulle han nog inte gjort! Det blev bara värre. Pojkarna fick, till slut som sitt obligatoriska lördagsnöje att locka ut rättarn, medan denne blev allt desperatare.

   Så kom en plötslig och oväntad vändning på lördagsnöjet. En järbobo, Jan Ers-Johan från Kungsberg, låg nämligen i Hagmuren och körde kol ned till Åshammar. För att få ned all kol före påskhelgen och innan föret tog slut, måste han stanna kvar i Hagmuren över en helgdag. Han bodde i sommarstugan hos Ollas.

    På lördagskvällen sällade sig också Jan Ers Johan till de andra ungdomarna i byn och naturligtvis blev det att knacka på hos rättarns pigorna. Som vanligt kom Modin ut och skulle köra bort pojkarna, men nu fick han sig en ordentlig omgång stryk av Jan Ers-Johan.

Polisanmäld av rättarn

Detta gick förstås Modins ära för när. Han ilsknade till, och beslöt sig för att ta upp händelsen med Jan Ers-Johan till laga åtgärd. Han satte för en häst och åkte ned till Kungsgården till länsman Delin och fick denne med sig hem till Hagmuren. Då de båda anlände dit, visade det sig att Jan Ers­Johan inte fanns där. Men Delin och Modin beslöt sig för att vänta ut honom inne där han höll till.

Landsfiskalen somnade i svarandens säng

Timmarna gick fastän ,sakta oerhört sakta, och någon Jan Ers-Johan syntes inte till. De beslöt sig emellertid att hålla ut. Båda försökte på alla sätt hålla sig vakna, men till slut somnade landsfiskalen i Jans Ers-Johans säng.

Modin satt där ensam på sin stol nära att somna även han. Så fick han syn på handbojor som stack upp ur landsfiskalens ena ficka. För att hålla sig vaken började han titta lite närmare på dessa.

Handbojorna låg väl där i fickan alltid vid dylika tjänsteärenden, även om dom ytterst sällan kom till användning.

Men Modin blev allt mer intresserad. Han fifflade och provade på alla sätt.

Handbojorna slog igen, nyckel saknades

Så hände något som Modin inte räknade med. Handbojorna slog helt plötsligt igen, då han råkade ha dem på sig. Dess värre visade det sig också, att landfiskalen hade nycklarna hemma i Kungsgården, så någon snar hjälp var inte att påräkna, En högst fatal och otrevlig situation för både Modin och landsfiskalen som säkert räknat med en helt annan utgång av hagmursbesöket.

Kom, efter friarbesök i Lövåker

Först fram pä småtimmarna kom .Jan Ers-Johan hem. Han hade varit på friarstråt till en flicka i Lövåker. Då han kom hem fann han landsfiskalen sovande i sin säng, och bredvid satt Modin på en stol sömnig och bedrövad med handbojor på sig. En förmodligen högst egendomlig och ovanlig syn vad gäller kärande och åklagare i ett mål.

Både Modin och Jan Ers-Johan insåg rätt snart att de båda handlat med "större våld än nöden kräver" som det heter.

Förlikning och en god middag tillsammans

Jan Ers-Johan erbjöd sig skjutsa hem landsfiskalen till Kungsgården och Modin fick följa med för att bli "frisläppt" från handbojorna.

Det här målet avskriver vi nu med detsamma. sa Delin sedan han körts till Kungsgården och fått av Modin handbojorna. De två antagonisterna åkte sedan tillbaka till. Hagmuren. Tydligen som de bästa vänner.

--Nu kan du sätta fram ett ordentligt mål mat åt oss båda sa Modin till frun då de återkom och du ska ta det bästa vi har att bjuda på ..

Frid och försoning sålunda till slut i Hagmuren.

Gestriklands Tidning 1980                    .

Nygårds-Eric

En dag i skogen

Det finns händelser som biter sig fast i minnet. Med skogen som arbetsplats är det bara att välja och vraka. September 1969, gallringshuggning på Ovansjö kronopark, efter Norrbyvägen mellan Holmsjön och Långsjön.

En vindstilla kall och klar morgon, som slits sönder av motorsågarnas tjut, brak från fallande träd, och en och annan svordom. Sex huggare är i farten, rakt ackord, och så många massavedbitar som möjligt nu på morgonen innan värmen kommer fram på dagen.

En efter en tystnar motorsågarna, bränsletanken tom, tankning, ev. fila kedjan, lite pyssel med sågen, sedan hopdragning av bitarna i högar. Tystnaden blir nästan bedövande. Ett nästan försynt prassel, som från en råtta i ett brödpaket, kan urskiljas när huggarna letar sig framåt kojan för dagens första smörgås.

Hundskall stör nu stillheten, i riktning österut, ett häftigt påstick, huggarna stannar och lyssnar, blir snart överens, stövarjakt på hare. Vem har förresten tid med sådant en vardag? En bilmotor hörs starta åt motsatt håll, västerut, börjar rusa på högvarv, huggarna ser förundrade på varandra, fortsätter fram mot bilvägen och blir stående i vägdiket. Motorvrålet närmar sig hastigt, en bil rusar förbi i säkert 100 km i tim. uppdragandes ett enormt dammoln Genom sidorutan skymtar arbetsledarens spända anletsdrag, och för andra gången på en kort stund är huggarna överens, varför en sådan brådska? Han har ju fast lön! Efter en stund blir rastkojan åter synlig genom dammolnet, men har oturligt nog blivit stående med dörröppningen vänd åt det håll bilen nyss kom ifrån, med koj dörren vidöppen sedan morgonen.

Efter en viss möda lyckas var och en hitta igen sin matsäck i grådiset därinne, men smörgåsen rar förtäras ute i det fria.

En kopp kaffe rensar hjärnan, och frågan uppstår snart om arbetsledarens höga hastighet i riktning österut och hundskallet åt samma håll, har något samband. Hundskallet hörs fortfarande, grymtningar börjar höras mellan smörgåstuggorna, bråttom i tjänsten eller fritidssysselsättning på arbetstid?

Två skott hörs österut, hundskallet tystnar, undran övergår i visshet, grymtningarna övergår i svordomar.

Det som hände, utöver huggningen, den här dagen var ingenting ovanligt under 1960 och- 70 talen.

Nu blev det inte så varmt frampå dagen heller som befarat, förresten var det "huggarväder" fram till första snön

Den här dagen var dessutom utgivningsdag för tidningen "Domänposten". Där kunde man läsa att det pågick hårda löneförhandlingar mellan Domänverket och arbetsledarna. De senare krävde mycket högre löner på grund av den orimliga arbetsbördan ...

1. Arbetsledaren var den inte helt okände R. W. DS

Berättat av Rune Ivarsson

EN LEGENDARISK OCH  FÄRGSTARK  KRONOJÄGARE

I många år under första halvan av 1900-talet och fram till sin pensionering 1946, var Tommos Anders Nilsson, kronojägare och chef för dåvarande Laxbäckens bevakningstrakt, och utöver den ordinarie och krävande tjänsten, ägare och brukare av torpet ”Ol-ors” i Stocksbo.

Tommos Anders var född och uppvuxen på gården Tommos i Brunnsberg, Älvdalen, varifrån prefixet ”Tommos” således härstammar.

Ovansjö kronopark var fram till 1972 delad i 2  bevakningstrakter, Laxbäcken och Botjärn. Laxbäcken omfattade södra delen av kronoparken med angränsande skogar österut, vilka ur-sprungligen tillhört Norrbergs och Åttersta byar, sedan genom köp tillförts kronan och Do-mänverket 1913.

Norrbergsdelen av bevakningstrakten sträckte sig i en avsmalnande kil långt österut, förbi Hä-kenberget norr om Åshammar. Inuti kilen låg ett kronans jordbruksarrende, Nordanrö.

Genom markbyte under 1970-talet, är en stor del av Norrbergskilen åter i enskild ägo, och är numera en del av den s.k. G-skogen.

Till bevakningstrakten hörde vidare 2 skogsområden belägna i Hagmuren inom Västerbergs by, söder om Fäbodsjön, resp. Småsjöarnarna. Även de skogarna inköpta 1913.

1945 var den totala arealen skogsmark för Laxbäckens bevakningstrakt, 3729 hektar.

Tommos Anders, eller ” TA” som han också kallades, var en man av den gamla stammen. I tjänsten kärv, handlingskraftig, och åtskilligt färgstark. I enlighet med rådande tidsanda månades vidare den självklara värdigheten som statstjänsteman om såtillvida, att när olika uppfattningar i skogliga frågor uppstod, noga se till att för egen del alltid få sista ordet.

Vid sidan av det dagliga arbetet, tillsammans med hustrun Signe, en mängd förtroendeuppdrag. Båda satt bland annat i den dåtida fattigvårdsstyrelsen, Anders ledamot i skolråd, Konsumstyrelse, och ordförande i byns NTO-log.  Signe förestod logens lånebibliotek, och var under 20-talet år logens s.k. L.D., var vidare mycket musikalisk, behärskade ett flertal instrument, och var ledare för en lokal sångkör. Under äktenskapet föddes och fostrades 3 egna barn, och en adoptivdotter. En rad i en bordsvisa, vid Signe och Anders Nilssons avskedsfest den 13:e oktober 1946,  sammanfattade parets gemensamma insatser för bygden under en lång följd av år, med orden:  ”Ja, ville man hjälp ha, till Anders man gick, såväl som i fred som i kris”.

I mitten av 1930-talet kom Helmer Pettersson till bevakningstrakten som bitr. kronojägare med avsikt att efterträda TA sedan denne uppnått pensionsåldern, vilket också blev fallet.

Pettersson fick omgående känna av TA:s utstrålning och personlighet, och det var naturligtvis bara att foga sig lite lagom och bida tiden an.

Inför en kommande lördag tänkte Pettersson, som var bilägare, göra sig ett ärende till arrendestället Nordanrö för att på hemvägen göra några inköp för egen del i en affär i Åshammar. När han några dagar senare träffade TA menade Pettersson att han, ”kunde åka till Nordanrö då på lördag”. – ”Nej”, kom det korthugget från TA, ”då skall du upp på gamla parken”, och pekade uppåt Gammelåsen. Under de följande dagarna grunnade Pettersson över saken till och från, och tänkte nu göra om samma manöver inför nästkommande lördag, men nu gillra en ordfälla åt TA med avsikt att för ovanlighetens skull få sin egen vilja igenom.

Pettersson träffade TA några dagar in på den nya veckan och nämnde då i förbigående att han väl ”inte”, behövde åka till Nordanrö då på lördag.

TA: ” Jo-o, du måste!”

Nu var det TA själv som gjort sig ett ärende till Nordanrö, och kom åkande i bil efter Sågvägen i Dalfors fram mot landsvägen och vägskälet vid f.d. Wallbergs–John. Det här var på 1930-talet och ingen trafik att tala om, varför TA svängde ut på landsvägen utan att se sig för. Just då kommer en bil från Åshammarshållet, och sveper bort främre stötfångaren på TA:s bil. TA kliver ur bilen och går fram mot den påkörande, vilken stannat en bit bort och vars förare klivit ur, och får då syn på registreringsskylten med länsbokstaven A (Stockholms stad). TA: ”Va f-n har du här å göra?”

Vid ett par tillfällen 1913 och 1924, uppmanades de skogligt ansvariga i Domänverket att från avverkning undanta delar av ännu kvarvarande urskogsområden. En av orsakerna var att sådana skogar kunde få ett framtida skogsvetenskapligt värde.

Bakgrunden var ett riksdagsbeslut från 1909 om inrättande av nationalparker, där samtidigt  statsskogsbruket utöver den nya lagen, förutsattes spara delar av urskogar vilkas ekonomiska värde var försumbart. Resultatet blev magert, och endast 4 urskogsområden och 43 träd fridlystes under drygt 20 år.

1935 skärpte dåvarande Kungl. Domänstyrelsen tonen, och beordrade i brev Domänverkets  samtliga lokala skogsförvaltare att senast den 1:a oktober 1936, inkomma med förslag till urskogsreservat eller som det senare kom att kallas, Domänreservat. Nu blev det fart, och fram till 1937 fridlystes 63 urskogsområden och 123 enskilda naturföremål, i huvudsak belägna på Domänverkets marker i norra delen av landet.

För bevakningstrakten Laxbäcken, kom det blivande reservatet att hamna i en dalgång, fylld av kallkällor, blötmyrar och annat moras, med träd av sådan beskaffenhet att avverkningskostnaden kunde förväntas bli högre än virkesintäkterna. Dåtidens skogliga arbetsledare var inte som nutidens, mest sittande inomhus vid en dator, utan följde arbetet ute i skogen dagligen. Pappersarbetet fick klaras av på kvällstid. Således övervakade TA personligen arbetena med det nya reservatet, och såg till att yttergränserna kom att ligga så, att ett minimum av ekonomiskt värdefulla träd hamnade därinnanför.

När allt arbete med det nya reservatet var klart, yttergränserna fastställda och markerade, arealen uppmätt, alla verktyg hopsamlade och arbetsstyrkan klar att avtåga från platsen, utbrast en till synes lättad TA, att: ” Nu vart vi åv mä´n där lortgropen!”

TA:s ”lortgropen” kallas numera Österbergmurens naturreservat, förvaltas av länsstyrelsen, och har för ändamålet formellt invigts av en koncernchef och en landshövding. Bortåt 2000 personer har i Jägarstugan  regi vandrat genom området på den 560 meter långa ramp av trä, vilken byggts för att underlätta för rörelsehindrade. De träd som TA den gången var belåten över att slippa avverka, beundras nu i stället nästan med andakt av nutidsmänniskan.                         

Det ursprungliga reservatet kom ofrivilligt att under 1960-talet utökas med ett angränsande bestånd med avverkningsmogen men yngre skog, vilken av olika anledningar ”glömdes bort”.

Under 1990-talet när området fick status som naturreservat, utökades arealen ytterligare med större delen av angränsande Österbergsmuren.

Efter sin pensionering flyttade TA och hustrun Signe tillbaka till sina födelsetrakter, och avled där 1963 resp. 1979, båda i en ålder av nära 90 år.

En vargjakt

Om den här händelsen berättade min svärfar Frans Gustav Kvick, (1906-1989),:född i Mossbo Alfta finnskog, och det hela är säkert alldeles sant.

Svärfar var i 17 -årsåldern när det här hände. Tillsammans med två äldre karlar som tidigare varit knektar på Mohed, högg han under försommaren kolved i närheten av Mossbo. En tim­meravverkning hade under vintern gått fram över trakten, och nu skulle kvarlämnade toppar och klenare träd huggas upp till kolved.

I närheten av huggningstrakten låg en koja och ett stall där huggare och hästkörare bott under vintern, och dit gick huggarna emellanåt för att vila middag.

I en kvarlämnad dagstidning kunde man läsa att några ortsbor från Offerdal i Jämtland, under vintern fällt en varg på sina hemtrakter. Där kunde man också läsa hur stor summa skyttarna erhållit i skottpengar.

"Ä skull f-n hugg kölve näre va så bra betalt för å skjut en varg", fastslog knektarna. Den ene av knektarna hade bekanta i Jämtland, och dit skulle man åka frampå senhösten och jaga varg, istället för att hugga kolved mot dålig betalning.

När avverkningstrakten var färdighuggen, väntade slåtterarbete för svärfar och han kom där­igenom att skiljas från knektarna för resten av sommaren.

Vid jultiden stötte svärfar samman med den ene av knektarna i en affär i Alfta, och undrade då om det blivit någon vargjakt i Jämtland.

"Jo", sa knekten, de hade kommit tillbaka från jakten för några dagar sedan. Mängden spårsnö hade varit alldeles lagom, och ortsbefolkningen hade passande nog sett vargspår på trakten. Efter att ha övernattat hos knektens bekanta, knogade man nästa dags morgon i väg mot en fäbodstuga en bit ute på skogen, vilken skulle bli den kommande jaktens högkvarter.

Väl framme eldades det friskt i stugan för att göra den beboelig inför natten. Före sänggåendet skulle knektarna kvällspinka. När knektarna står där utanför stugknuten, kvällen klar och kall med fullmåne och helt vindstilla, hörs ylandet från vargar eka ut över skogsvidderna.

"Sen åkt vi heem ... "

Berättat av Rune Ivarsson

Hört själv och från andra

"Fisk missn'! Fisk missn'! Nygårds-Lasse hade vittjat mjärden och kom gående med en knippa fisk. Katten som skulle få en smakbit satt vid sommarstugknuten, mätt sedan tidigare, vände huvudet retfullt demonstrativt åt helt annat håll. "Ä du hökkfälu kattsate!?" (högfärdig)

I slutet av 1940-talet började några hushåll i Lumsheden installera wc, där i en del fall avloppsrören gick raka vägen ut i Storån, vilken så småningom nådde Wattsjön.

Inför ett stort fat stekta abborrar på matborder meddelade Nygårds-Lasse att:

" Ja vill int ät fisttjinn från en här sjöön nå länger, fö dä kommer så myttje sk-t ner i ån ätter Lömsekärngan".

Sohl-Melker från Hagmuren stannade till vid Gammelgårds en eftermiddag. Gammelgårds-Johan satt i trägårdssoffan och drack kaffe. Melker slog sig ner för en pratstund.

"Ja va myttje i Hagmurn ja å, nä ja va ynger".

"Jaha".

"Ja fria tä en jänta ve Ollas, men hä vart inge". "Nähä".

"En gång gjord ja mä e vänna på skojjen mä bössan, å kom fram nera nä Hagmursskolan. Gick sen lannsväjjen hemåt. Nä ja kom mittför Ollas satt n'där jäntan på brotrappen, å nä hon fick si mäg börja hon å ula."

"Jaha, var hon ledsen då?" "Nä, hon va kåt!"

Gammelgårds-Johan, sonen John då i 15-årsåldern och Abraham Broman, var ute på en jakttur norr om byarna. Smygande efter en kull järpar, hamnade man så småningom långt inne på kronoparken. Efter att ha varit vilse en stund i den snåriga och oländiga terrängen, stötte man till sist på en av kronoparkens vinterbasvägar, varvid John genast kände igen sig.

"Vi går åt fel håll I"

"Nej, det här är rätt."

En bit bort efter basvägen låg efter ena vägkanten s.k. styren. Hellånga avkvistade trädstammar med storänden i färdriktningen, ett slags vägräcken vilka skulle hindra hästfororna med timmer och träkol att glida av och ut i terrängen.

"Vi går åt fel håll!"

"Nej, det här är rätt." Karlarna hade nu gaddat ihop sig mot John, och var omöjliga att rubba. "Ni ser väl hur styrena är vända!"

"Nån kan ha vänt dom ... "

I Nygårds kammare vid Långsjön

"Haja berätta fö dä nä gubben Noren slicka på röttsvansn'?" Efraim Hedström ställde frågan till Bror Lantz. Bror: "Nä-ä"!

Det här hände på 1920-talet. Efraim Hedström från Lumsheden och Johan Noren från Stocksbo bodde i Nygårds kammare under arbete med kolmilor på Långsjöskogen.

"Kammare" är en för Svärdsjö-Bodatrakten lokal och vanlig benämning på en skogsarbetarebostad med tillhörande stall. Boendet kunde vara någotsånär komfortabelt under inkörning av veden och resning av milan. När milan väl var tänd, väntade däremot ett mycket enkelt och torftigt boende i kolboden, några få meter från själva kolbotten.

Kolningsarbete i alla dess former var tungt och energikrävande. All vilotid blev till ett ständigt ätande. Innehållet i mjölpåsen, enkelt att lagra, var det enahanda och livgivande bränslet, Nu hade Noren varit fram till bygden och provianterat. I avsikt att något "forgylla" det dagliga ätandet för egen del, medfördes en träkagge försedd med lock och en c:a 15 cm lång pip, innehållande c:a 8 liter färskmjölk,

Nu påbörjades en ceremoni som kom att pågå någon vecka framåt, Sedan Noren ätit kvällsmålet fylldes den på bordet stående kaffekoppen med mjölk. En droppe blev nu hängandes på yttersta änden av pipen. Inget livsmedel fick naturligtvis förfaras, varför Noren höll upp kaggen och med tungan slickade bort droppen, varefter den nu fyllda koppen dracks ur. Ceremonin avslutades med att Noren fyllde koppen med vatten, hällde tillbaka i kaggen samma mängd vatten som nyss förbrukats i mjölk, Kaggen ställdes sedan tillbaka till sin plats under slafen, med locket lite på glänt for att lufta anrättningen.

Under kvallsmålen satt de båda karlarna mitt emot varandra, på varsin sida om bordet. Vid något tillfälle tyckte sig Hedström se "något mer" i ändan på kaggens pip, när Noren satte tungan till droppen och fullbordade dagens påfyllande av mjölk.

Genom förfaringssättet blev kaggen efter en tid att i huvudsak innehålla vatten, blev illasmakande och fick hällas bort. I vattnet fanns något som inte hörde hemma där ...

Jodå, kaggens lock hade varit lite på glänt, lagom for en råtta med lång svans.

"Ja såg nä gubben Noren slicka på röttsvansn' ja". (allt enligt Efraim Hedström ... )

OEGENTLIGHETER I SOCKNEN

(Referat ur Domboken)

Är 1706 den 31 jan - 5 feb hölls Laga Ting med allmogen av Ovansjö och Torsåker uti Ovansjö Ordinarie Tingsställe av Häradsfogden Välbe­trodde Paul Hällbom samt tolv nämndemän från Torsåker och Ovansjö.

Åklagare var Fiscalis Välbetrodde Eric Gran.

Till Tinget var instämda:

Jöns Jonsson i Lövåker

Eric Danielsson och Anders Jönsson i Stocksbo

Swän Persson och Anders Ersson i Fors­bodarna

Lars Olofsson och Daniel Ersson i Grund­sjön

Anklagelsen mot samtliga var att de skulle stå till svars för att de föregående sommar hade tagit bräder och försålt dessa i Gävle, trots förbud och uttryckliga varningar.

Jöns Jonsson i Lövåker förklarade att han helt visst hade levererat  1 tolft bräder till sin broder, Salig Magister Andreas Agrelius, som då legat sjuk. Han hade förärat honom bräderna för lik­kistetillverkning. Han hade förtullat bräderna men inte tagit betalt för dem, varken av sin broder eller någon annan, något som Fiskalen inte kunde bevisa eller strida emot. Häradsrätten fann därför att inga skäl fanns för att bötfälla Jöns Jonssson. Efter detta tog Brukspatron och Arrendatorn Herr An­ders Uhr till orda och erinrade Fiskalen om att, vilket han väl visste, Jöns Jonsson själv sågat mer i Grundsjön, Stocksbo och Forsbodarna till­sammans och att han borde se på honom lika som dessa fattiga. Fiskalen ursäktade sig med att han inte haft någon kunskap om detta.

Anklagersna och bevisen mot de båda männen från Stocksbo blev ett nederlag för Fiskalen Gran.

Eric Danielsson hade varit död sedan 1696. An­klagelsen gällde därför hans son Daniel Ersson. Han bestred högeligen att han föregående sommar skulle ha utfört några bräder till Gävle.

Av det han sågat ligger en del kvar vid sågen och en del har han avsatt i socknen till dess travar. Anklagelserna mot Anders Jönsson blev nedlagda eftersom det inte fanns någon i Stocksbo med det namnet.

Inte heller fanns det någon bonde i Forsbodarna med namnet Swän Persson. Bondens namn skulle vara Per Swänsson. Däremot fanns det en reserv­soldat med namnet Swän Persson. Han hade tagit 2 tolfter enkla bräder utav Per Swänsson som er­sättning för att kunna köpa sig ett par skinnbyxor, eftersom Per Swänsson inte hade några kontanter att ge honom. Dessa bräder hade Swän Persson försålt i Gävle. Transporten av bräderna hade skett med hästar som han lånat av Per Swänsson och Olof Hansson i Norrberg.

Häradsrätten beslutade att, eftersom reservsolda­ten Swän Persson inte varit instämd till detta ting, skall han inställa sig vid nästa ting för att åtalas och lagsökas, eftersom bonden Per Swänsson bli­vit lurad och trängd att skaffa penningar till skinbyxans inköp'. Man refererar dessutom till 13 Kap Köpebalken. 11734 års lag stadgas i Handelsbalken Kap 13, §3 att: Leger man bort annans mans gods, utan äga­rens wetskap och wilja; gälde legan och allan ska­da, och böte sex daler.

I Forsbodarna fanns ingen med namnet Anders Ersson. Däremot fanns en med namnet Anders Andersson. Han bedyrade högeligen att han inte utfört några bräder år 1705 men tillstod att han år 1704 hade fört till Gävle 3 tolfter bräder, vilka försålts till en norrman vid namn Niels Johnsson. Eftersom han nu inte var instämd för detta kunde inte rätten föra saken vidare till rannsakning och dom.

Lars Olofsson tillstod att han för sin fattigdom och olyckas skull med hästar ha utfört till Gävle förra sommaren 5 tolfter enkla bräder. Dessa blev sedan beslagtagna och konfiskerade. Han hade på ett år mist tre hästar och för att återanskaffa nya hade han tänkt att finansiera detta köp med kon­tanterna från brädförsäljningen.

Även Daniel Ersson i Grundsjön tillstod att han utfört 3 1/4 tolfter bräder för att anskaffa pengar till hästköp, eftersom han på 2  års tid hade mist tre hästar.

För dessa båda Grundsjöbor blev Häradsrättens utslag och kommentar, att de gärna hade skonat dessa båda torpare, Lars Olofsson och Daniel Ersson och avskrivit böterna, eftersom de hade haft sådan olycka med sina hästar. Likväl måste man följa Kongl. Bärgz Collegli Förordning av d. 3 Nov 1703, eftersom den är så amper och sträng, ty har Häradsrätten icke kunnat undgå att i under­dånigaste följe därav sakfålla bemälte 2 torpare, jämte konfiskation av deras utförda bräder till 40 Daler Smt (silvermynt) vardera, dock med kroppsplikt efter de icke orka botum*); på bräder­na bör Fiscalen oppgiva Specification och värde för var och en. *)=böter

KOMMENTAR (av Arne Eriksson)

Hur skall man nu kunna tolka och förstå omstän­digheterna kring denna rättegång som ägde rum för snart 300 år sedan? Det finns naturligtvis inga verkliga svar utan man får försöka att läsa mellan raderna i domstolsprotokollet och göra en resa tillbaka i tiden. Men låt oss först se efter vilka fakta som finns i de gamla texterna.

I samband med Skogssynekommisionens arbete med att fastställa gränsen mellan Ovansjö och Dalarna gjordes samtidigt en beskrivning och vär­dering av torpen i Lövåker, Vattan och Stocksbo. Detta skulle ge underlag för att kunna lösa torpen från stubbrättighetsvillkor till skatte. Arbetet ut­:fördes av Häradsfogden Paul Hellbom och Lant­mätaren Christopher Stenklyft och skedde i juli 1702.

Vid beskrivningen av Lövåkertorpet fastställde man beträffande den intilliggande skogen att där kan utvinnas: nödtorftig vedbrand, gärdsel och gärdselfång samt hustimmer, sågtimmer till husbehov och avsalu inom socknen, men intet till andra or­ter att föryttra

I ett annat stycke kan man läsa att:

Till bygge desse hemman strax ovanför Löf­åker nyttjas en sågkvarn och skvalta till hus­behov uti en liten bäck uti vilken intressera Löfåker, Wattan, Stocksbo och Grundsjön samt flere. Bättre villkor och lägenheter för allena en Stubbrättighet och besittningsrätt inpå Kronans Almänning äre icke att finna

Om Stockbos marker kan man läsa att:

Åkern och ängen eller gräslandet är nästan av lika beskaffenhet som Löraker och Wattan, dock något svagare och mera frostnämt som och des.se hemman av utfattiga åboer på en tid äre bebodda.. .'

I korthet, det fanns en såg strax norr om Lövåker som kunde brukas med timmer från Allmännings­skogarna av ortens bybor. De bräder som sågades fick endast användas och avyttras inom socknen. Om byborna i Stocksbo ansågs utfattiga, kan man förmoda att ekonomin i de andra grannbyarna inte heller var särskilt blomstrande.

För att förbättra ekonomin, vad var då naturligare än att "smyga iväg" med en del foror till Gävle, där bräderna kunde försäljas på den svarta mark­naden, förmodligen till ett bättre pris än inom socknen.

Det här var tydligen något som var mer regel än undantag, eftersom varningar och tillsägelser hade utdelats utan att någon efterrättelse hade skett. Nu skulle här statueras ett exempel för att få slut på den olagliga trafiken och Länsman Eric Gran hade fått i uppdrag att bringa de skyldiga inför rätta.

Men hans detektivarbete kunde faktiskt inte ha slutat med ett sämre resultat. Utav sju instämda personer lyckades rätten endast fälla tre av dessa; den stackars byxlöse reservsoldaten Swän Persson och de båda olycksdrabbade grannarna i Grund­sjön, Lars Olofsson och Daniel Ersson. Det före­kom flera namnförväxlingar tillika med att vissa personer som inte fanns hade blivit instämda. Det blev verkligen ingen bra dag för länsmannen.

Han hade. naturligtvis fått namnuppgifter på per­soner som hade forslat bräder till Gävle, men för­modligen hade dessa informatörer med hemvist i Gävle blivit lurade av de fyndiga sockenborna,  när de spordes om sina namn under sina ärenden i .. Gävle.

Jag har svårt att tro att några inom socknen hade så dålig personkännedom att de vågade lämna in namn på obefintliga personer. Det här är naturligtvis bara antaganden men kan någon säga hur det egentligen gick till.

Det är också märkligt att det i domboken inte på något ställe nämns namnen på några vittnen som borde ha varit närvarande.

När det gäller Brukspatron Anders Uhrs inlägg och hur han citerats, verkar det stycket stå helt utan sammanhang. Det tycks som om något blivit utelämnat i referatet. Kan det möjligen vara så att domboken, som arkivfilmats, är en avskrift och att originaltexten ger en bättre bild av vad inlägget gällde.

Det är anmärkningsvärt att rätten var så ologisk i sin bedömning. De beslutade återkalla reservsoldaten Swän Persson för att få honom dömd för att ha tagit några bräder från Per Swänsson för att senare kunna köpa sig ett par byxor men likväl behövde inte Anders Andersson i Forsbodarna inkallas till ny rättegång för de bräder han ett år tidigare hade försålt i Gävle eftersom han inte var inkallad för detta brott.

Domboken ger ingen upplysning om vad slags kroppsplikt som skulle drabba Lars Olofsson och Daniel Ersson i Grundsjön. Så sent som 1698 dömdes Per Johansson i Stocksbo till att löpa gatlopp som straff för en stöld från några kyrko­besökare i Ovansjö. Han hade tagit sig in hos or­ganisten och tagit deras matsäck samt en rulle tobak. Efter detta sällade han sig till församlingen i kyrkan och deltog i nattvardsgudstjänsten.

Gatulöpande var alltså en vanlig straffpåföljd på den här tiden. I 1734 års lag tycks dock straffet ha tagits bort. Däremot förekommer spöstraff för män och ris för kvinnor i de fall då de straffade var för fattiga för att betala böterna.

Lars Olofsson var min farfars farmors farfars far­mors far. Han var också far till den Olof Larsson, som fann den s.k. Grundsjökannan. Olof Larsson sålde kannan till brukspatron Johan Uhr på Kungsgården, som i sin tur skänkte den till Ovan­sjö kyrka. För pengarna kunde Olof Larssons yngste son Lars, f 1712, studera till präst. Som sådan antog han släktnamnet Grunden efter hem­byn Grundsjön.

TRUMSLAGAR HURTIG

En Ovansjö släkts öden, berättade med ledning av husförhörsböcker och regementsrulllor

Snöstormen rasade med hela sin kraft. Nordanfrån kom orkanen dragande över de jämtländska gränsfjällen, svepte ner mellan Bustvola och Ramslihögda på den norska sidan, över Sankaadalens kullar och Essandsjöns isar, sopade fjällsidorna blanka och rörde upp snömassorna till ett virvlande, snurrande inferno, som omslöt allt med sin kvävande, kyliga famn. Den vräkte fram över Öifjeldets långa sluttningar, pep och ven genom de knotiga fjällbjörkarnas kala kronor, dämpades en smula iden mörka barrskogen kring Hertjärn, innanden nådde Tydalens torftiga by, i vars gråa hyddor Armfelt och hans armé vilat ut ett par nätter förut. Nu i nyårshelgen 1719 försmäktade samma armé i drivorna kring Essandsjön.

Kring Sankaan samlades spillrorna av Ovansjö kompani till en ny dags ojämna strid med de rasande elementen. För många hade den gångna natten varit den sista.

Kompanichefen Knut Lagerblad, och rustmästare Bengt Lillman lågo där dödsfrusna, och strax intill hade trumslagare Erik Grönqvist somnat in för evigt mot sin trumma, sida vid sida  med piparen Jöns Roos. Och runt omkring lågo eller sutto dödsfrusna knektar från gestrikebygderna, från Ockelbo och Ovansjö, från Järbo och Högbo, alla döda, stelfrusna kring de halvt översnöade askhögar, där muskötkolvar och värjehäng under natten offrats för en smula otillräcklig värme.

Men vid sekundkaptenen Lithoffs och löjtnant Sturms sida stod den 18-årige trumslagaren Erik Hurtig och slog med stelfrusna fingrar samlingsappellen.Tre år tidigare hade han lämnat fädernehemmet i Stocksbo och sällat sig till armén, han hade följt Armfelt mot Trondhjelm, svultit och frusit, marscherat och slagits - nu var han stadd på återtåg. Oändlig syntes honom vägen tillbaka till livet och de kära de hemma, kanske skulle han aldrig återse dem. utan dö bland dessa främmande fjäll, fällas av den rasande snöstormen och sedan bäddas ned som alla de andra.....

Halvdöd av köld och hunger nådde trumslagare Hurtig ett par dagar senare de fattiga stugorna i Handöls lilla by. Envist hade han kämpat sig fram steg för steg mot räddningen. Sin trumma hade han fått lämna i pant åt fjällens vredgade makter, men livet hade han i behåll, och betyget "en brav karl" hade han fått både av kapten Lithoff och fältväbel Hufwudskiöld, som natten förut fått båda fötterna förfrusna och nu låg på sitt ytersta.

Åren gingo. Nya knektar trädde i de gamlas ställe, nya kompanichefer togo befälet över ovansjösoldaterna, men i teten för kompaniet gick gamle Hurtig alltjämt lika rakryggad med sin trumma, minnande om den stora ofredens dagar och karolinernas berömda släkte.Ekot av hans hårda trumvirvlar förklingade över sandmoarna kring Mohed under soldaternas exercis, över Finlands blänkande sjöar under "affairerna" mot moskoviten, men också mellsn Gestriklands skogkrönta åsar, när han i fredens tid satt hemma på Stocksbo-torpets förstugubro och lärde Lill-Erik slå virvlar och anpeller. Ty Hurtig hade efter det stora  krigets slut bildat hjonelag med Anna Johansdotter, och år 1731 hade sonen Erik kommit till världen.

Hurtig hade liksom hoppats att en vacker dag få överlämna både roten och trumman i sonens händer, och dessa förhoppningar kommo icke heller på skam. När ovansjöknektarna på sommaren 1748 åter marscherade till Mohed, gick den nu 17-årige nye trumslagare Hurtig vid kapten Isaac Wallensteens  sida i kompaniets tet, och att han inte vansläktats, det hördes minsann, när han slog sina hårda virvlar.

Det kom något vått i gamle Hurtigs öga, när han såg soldaterna draga bort den gången.Kanske var det en tår av glädje och stolthet över sonen, kanske också av vemod över att hans äventyrliga krigarbana nu var lyktad. Han var "gammal och bräcklig" av

33 tjänsteårs strapatser, och då han var "utur ståns att nära sig", hade han tillagts underhåll av Vadstena krigsmanshuskassa. En högre försyn hade dock bestämt, att det nu var sista gången han såg knektarna draga bort, i april 1749 ryckte en "hetsig feber" bort den gamle karolinen.

På Stocksbo-torpet gick livet sin gilla gång. När Erik Ersson Hurtig icke låg med kompaniet vid Mohed, bröt han med seniga armar nya tegar och vann en dräglig bärgning på de skördar,som den steniga marken födde. Men gammelmoran Anna, som var född 1689, hade fått hjälp med hushållsbestyren, ty trumslagare Hurtig hade en vacker dag äktat den två år äldre Kerstin Ersdotter, och nu var det hon, som stod för rusthållet.

Intet störde glädjen och hemtrevnaden i hemmet. Visst fingo väl ovansjöknektarna ånyo draga ut i krig, och många av dem blevo på valplatsen under de pommerska "campagnerne" men Hurtig fick stanna hemma på torpet och ägna sig åt dess skötsel, och det behövdes fuller väl, ty snart hade han fått ytterligare tre munnar att mätta.

Det var sönerna Erik (född1757) och Hans (född1761) samt dottern Christina (född1764 och sedermera gift med soldat Lars Gren, som stupade i Finland år 1808).

När den tredje Erik Hurtig var 19 år, hade han valt levnadsbana. Han skulle gå i fars och farfars fotspår, han skulle bli trumslagare och gå i teten för Ovansjö kompani. Trumpinnarna kunde han redan hantera,och när fadern i dec. 1776 inställde sig med sin son hos kapten Isaac Dahl i See och begärde sitt avsked, hade kompanichefen ingenting emot, att sonen Erik tog trumman i arv. Snart växte en ny generation upp på trumslagartorpet i Stocksbo, där Carin Olsdotter (född 1760, död1824) nu blivit matmor. Tvåbarn, sonen Erik (född10/10 1782) och dottern Christina (född 1785,död1790) hade också redan kommit till världen, när ovansjöknektarna efter drygt 20 års fred år 1788 åter kallades under fanorna för att deltaga i försvaret av Finland, där moskoviten plundrande trängt in. Kriget blev denna gång ej så långvarigt, men dock tillräckligt långt för att trumslagare Hurtig skullle få göra bekantskap med "eld och blod och frost och svält" och se många av ovansjöknektarna stupa för kosackernas pikar. Själv gick han osårad ur striderna, och 1790 var han åter tillbaka hos sin Carin och sina kära små, som med tiden fingo dela hans omsorger med ytterligare fyra syskon: Hans (född 17/10 1793), Olof (född 25/9 1796 och kallad Blomberg), Anders (född1799, död 1802).

När trumslagare Hurtig den 17 juni 1805 vid 52 års ålder erhöll "ordentligt afskied", hade han tjänat konung och fosterland i 30 år och "bewistat alla affairer med Regementet", varför han "anmäldes till underhåll", och sedermera njöt 5 rdr b:co årligen av Vadstena krigsmanshuskassa. Då hade hans fader redan samlats till sina fäder, bortryckt den 18 okt. 1794 av "hetsig feber", sedan han fem år tidigare fått följa sin hustru Kerstin till den sista vilan.Men då hade trumslagare Hurtig också sörjt för att "tronföljden" vid Ovansjö kompani icke var bruten, i det han redan år 1804 överlämnat trumman och roten till sin 22-årige son Erik.

Man skrev våren 1809. Allt längre mot norr hade de svensk-finska trupperna drivits av de ryska härmassorna. I blodiga strider vis Lappo, vid Oravais, hade Ovansjö kompani alltmera decimerats, och till sist hade fältsjukan kommit smygande över de frysande och svältande trupperna. Och bland de sjuka  var också den fjärde och siste trumslagaren Erik Hurtig, som jämte många olycksbröder fått en tillfällig fristad i Torneå. Rummet var litet och halmen på golvet hans enkla, hårda viloläger. Frossan skakade honom, feberflammorna färgade hans kinder röda, och i yrseln ropade han efter sin Greta, som han 1½ år tidigare fört i brudstol, och som nu gick bakom plogen på de magra torptegarna därhemma i Backberg och på kvällen grät sig till söms i ovissheten om sin makes öde. Men längre fram mot sommaren fick hon visshet om det hon anat - fältsjukan hade tagit hennes Erik, som jordats i främmande jord......

En hornsignal skallade över tallmoarna kring Mohed, och ekot svarade från Tybybergen i norr. I kompanigatorna ordnade sig soldaterna i rotar och led, och snart marscherade kompani på kompani under de hundraåriga furorna ut till "uppställningslinjen" på heden, där regementschefen, generalmajor Adolph Ludvig von Post, bred och myndig satt i sadeln, beredd att avtacka regementet efter avslutat möte. Solstrålarna dansade över musköternas mässingsbeslag och värjornas blanka stål, över vita bantlär och himmelshöga schakåer.Snart skulle även detta möte vara ett minne blott och endast vågornas sövande sång mot Florsjöns stränder störa tystnaden kring Hälsingarnas gamla lägerplats.

Hans Hurtig, trumpetaren, brodern till den siste trumslagaren Erik Hurtig, stod ytterst i ledet av skäggiga ovansjöknektar. Han hade 16-årig blivit trumpetare vid regementet år 1809 och tre år senare placerats på det kompani under vars fana hans fäder tjänat ett helt sekel. Nu var han 22 år och även han hade fått smaka krigets vedermödor under 1813-1814 års "affairer" mot norrmännen. Ung och glad var han och saknades sällan, när brännvinskuttingen ställdes på bordet, och detta blev också hans fall.

Kaptenen var förtvivlad över sin trumpetare, som ideligen tittade för djupt i glaset, och när inte ens de 41 prygel, som han i två omgångar fick slita år 1820, kunde   göra en bättre människa av syndare, beviljades han i slutet av året interimsavsked från regementet.

Tre år senare, den 6 juni 1823, avled hans fader, Erik Hurtig, 66 år gammal, och följdes redan året efter i graven av sin hustru Carin.

Därmed slutar också den gamla trumslagarsläktens militära historia, men Hans Hurtigs levnadssaga bjuder även i fortsättningen på så pass mycket av intresse, att det i detta sammanhang kan vara försvarligt att med några få ord beröra den.

Strax före sitt avsked från Hälsinge regemente hade Hans Hurtig äktat pigan Maja Olsdotter från Hillsta (född1796) vilken med tiden gav honom döttrarna Karin(född1821) och Anna (född1823), den sistnämnda sedermera gift med en arrendator, bosatt i Kungsgården. Hans Hurtig själv synes med åren ha blivit en bättre människa och hängav sig åt religiösa grubblerier, vilka till slut resulterade i, att han "villad av Erik Jansson" år 1847 övergav sin hustru och jämte dottern Karin följde en del andra "erik-jansare" från Ovansjö till Bishophill i Amerika, där båda något senare slutade sina sista dagar.....

FEL DÖRR ...

Februari 2013

I dagarna pågår skogsavverkning på Ovansjö kronopark mellan Styggrönningens fäbodar och Wattan. Gallring av c:a 50-årig skog där sortimentsutbytet blir massaved, flisved, och någon enstaka timmerstock. Motorbuller från maskingruppen kan emellanåt höras ända nere i byn, oavsett tid på dygnet.

Kom då att tänka på en händelse som inträffade på trakten för bortåt 100-år sedan, när allt skogsarbete utfördes med enkla handverktyg, och all virkestransport med häst. Således långt före GPS, iPhone, Yr.no., skvalmusik i hörlurar, dieselodörer o.s.v.

Mycket annat var annorlunda också. Manskapet bodde ute i skogen i usla kojor. Hästarna, visserligen pålagda ett tjockt lager av filtar och täcken, fick i en del fall nöja sig med endast taket.

Kronoparkens vinterbasvägar sammanstrålade vid Styggrönningen, fortsatte sedan mot Dalfors och vidare landsvägen fram till sågverken i Åshammar. Träkol och massaved forslades till järnvägsstationen för vidare transport.

För att i möjligaste mån undvika tom körning och vara i närheten av kronoparkens kolmilor och timmeravverkningar, blev Styggrönningens små fäbodstugor och ladugårdar fullbelagda av körkarlar och hästar vintrarna igenom, så länge snöföret varade.

Arbetsdagarna var långa. Lastning och avlastning, däremellan en transportsträcka på bortåt 2 mil. Kvällarna var ingen ledig tid. Skötsel och utfodring av hästar, laga trasiga kläder och materiel. Och inte minst äta, något som pågick varje ledig stund under både kvällar och dagar.

Så till själva händelsen.

Någon enstaka gång under vintern unnade man sig ändå en glad kväll, för att något "lätta på trycket". En tunna brännvin (10,5 lit), rekvirerades från "Spritbolaget i Gefle", vilken sedan kunde avhämtas vid järnvägsstationen i Åshammar. Då blev det livat en stund. Men karlarna var trötta av det dagliga slitet, och tålde inte särskilt mycket. En av karlarna behövde uträtta ett enklare naturbehov, men benen bar inte. Då blev Nygårds-Lasse i Wattan väldigt angelägen om att hjälpa den nödställde. Det hela skulle klaras av rakt ut genom den halvöppna ytterdörren. Men, det var inte ytterdörren som öppnades, utan dörren till den lilla fäbodstugans Mora-klocka ...

Det knakade i den gamla utdragssoffan som ett fartyg i hård sjögång när Myr-Olle från Sidskogen, som hela natten legat på rygg och snarkat, plötsligt ryckte till och med ett stånkande vred sig över på sidan. Han muttrade någonting för sig själv, men innan han hunnit fullborda meningen överrumplades han av en hostattack och lät höra ett morgonrostigt hackande, som väckte alla andra i den lilla jaktstugan vid Hagmuren till liv.

Klockan var bara fyra men i den väggfasta slafen ovanför mig hörde jag hur Gustav Jönsson sträckte på sig och gäspade. Erik Sjödin, fjärde mannen i laget, stod redan på golvet och famlade yrvaket efter långkalsongerna. Raj, älghunden, den enda som var riktigt pigg så här dags, slet och drog i sitt koppel, gläfste ivrigt och kände förstås på sig att något var i görningen.

Si, det var älgjägare i farten. Så, man gick ut på förstugkvisten och såg på. vädret. Och det var den vackraste morgonen på länge. Med höstens stjärnor - Wtecknade Kassiopeja, Andromeda i norr och Perseus i söder liksom Pegasus i himlavalvets uppslagna bilderbok som så tydligt kunde läsas mot den mörkblå bakgrunden, som i horisonten mot öster, där solen snart skulle kravla sig upp, övergick i svart och rött. En norrskensbåge blänkte till som skummet i en fjälIbäck och månen, guldgul och frodig, lyste ner på säterns silvervitt frostfärgade grås.

De brun-gul-röda björklöven prasslade .Där de smäckrare stammarna bugade sig för sunnanvinden. Detta var en naturens viskning som blev ändå mera angelägen när de mörkgröna granarnas grenar bredde ut sig och tallarnas kronor vaggade.

En ny dag grydde. Ty upp ur skorstenen steg röken och varskodde om att pojkarna fått eld i spisen. Inne i kojan puttrade kaffepannan .och grötfatet stod redan på bordet. Tunnbrödet med hemkärnat smör smälte som sovel i munnen.

Onda makter - Men Myr-Olle såg blek ut och satt bara och petade i maten. Har du rampfeber, undrade Gustav. - Nej, men jag känner på mig att jag får knäppa'n idag. Klockan åtta skall älgen ligga på Krypamyra.

Ha, ha, ha, ett allmänt gapflabb bröt ut på Olles bekostnad. Så lätt skulle det inte gå. Det blåste på tok för mycket på Krypamyra. Erik och jag, som skulle sitta på samma pass ett par hundra meter söder om Fäbodsjön, hörde inte ens de dova dunsar som brukar uppstå när gran- och tallkott faller till marken, fastän det formligen regnade barr över oss från de svajande träden. Att lokalisera skott och hundskall och höra älgen komma skulle inte bli lättare.

Tyst! Var det inte gamla, pålitliga Rajen som skällde? Redan?!? I så fall hade hundkarlarna varit snabba i vändningarna. Jag såg hur Erik, som just sjunkit ner någonstans till höger om mig, grabbade tag i bössan, som han haft liggande på knäna, hukade sig och var beredd.

Drevet kom närmare. Det var ingen tvekan om att vi skulle få brassa på för fullt mot första älgen. Rajens grova, hetsiga rapande hade också blandats med ett annat, ljusare, gällare ljud. Troligen Bernhard Hellboms hund. Gott så! De bägge fyrbenta små vännerna gnodde allt de förmådde.

Jag tittade mot gläntan knappt hundra meter nedanför oss. Där skulle man skjuta bara...

Men nu, drev inte onda makter gyckel med oss? Just som Erik höjde studsaren för att peppra på första salvan dog lätet från de bägge hundkräken bort.- Va i hela världen tog de vägen??

Erik ruskade på huvudet och såg bekymrad ut. Var det en trollälg de arma djuren satt efter? Hade villebrådet fått vingar och lyft just som det rätteligen borde ha hastat över gläntan inom gott skotthåll för en herre med skarpa ögon och säker arm? Borta. var det i alla fall och vart det tagit vägen grunnade vi länge på.

Ett besynnerligt rådjur

Men ingen skall tro att vi blev klokare för det och ingen skall heller inbilla sig att underverkens tid var slut i och med det sorglustiga intermezzot med den bevingade älgen. Vi hade väl suttit på helspänn vid pass sju timmar när nästa episod inträffade som kom en att för andra gången allvarligt ta sig en funderare på vad som egentligen spökade på Kryparmyra. denna mystiska dag.

Sju timmar på ett älgpass när ingenting av vikt inträffar är en ganska lång tid. Jag kände hur det började krypa på ryggen på mig precis som om myrorna i stacken nedanför skulle ha letat sig dit. Lederna blev stela och fingrarna bortdomnade och fötterna blåfrusna och . . . Om man skulle; Nej, jag vågade inte tänka tanken till slut. Det var inte värt att bege sig hem förrän det blev mörkt. Allra helst som inga signalskott fyrats av från de andra och således inga älgar blivit fällda.

Erik, fortfarande till höger om mig, hade nog också tröttnat och slöat till lite grann. Jag såg hur hans huvud då och då sakta sjönk mot bröstet och hur det varje gång tog allt Längre tid innan han kom sig för att räta upp det igen.

Men plötsligt spratt han till och for upp som stucken av en huggorm. Vit som ett lakan i ansiktet och med darrande finger pekade han neråt gläntan och stammade fram:  - Seer du...

Det verkade som om min jaktkamrat inte var riktigt säker på sig själv utan ville veta vad jag iakttog. Han hade väl aldrig suttit och ansträngt sina sinnen i blåsten  så att han fått ont i huvudet och måtte se i syne mitt på blanka eftermiddagen.

Jag spanade åt det håll han anvisat: - Neej, det kunde väl aldrig vara möjligt!

Jag kände hur kallsvetten trängde fram i pannan, hur det flimrade för ögonen och läpparna blev stela och orörliga. Stum av häpnad - ömsom omåttligt road och ömsom inte litet förargad betraktade jag spektaklet som försegick nedanför vårt utkiksställe.

Erik var den som fattade sig först och liksom för att bekräfta vad vi såg utbrast han:

- Rådjuret driver Hellhoms hund!

Ja, det såg inte bättre ut. Visserligen trippade det lilla rödbruna hjortdjuret 50 meter före på stigen men hunden lomade efter lika skamset som om den skulle ha gått i ledband. Inte ett skall, inte så mycket som en morrning åstadkom den tydligen till bristningsgränsen lättsprungna Hellbomska stoltheten. Rådjuret visste synbarligen också om att det förde kommandot och studsade försmädligt långsamt i sin vackra stil genom terrängen. Beskedligare jägare skulle det förmodligen aldrig mera träffa på.