Vattan-Lövåker-Stocksbo

Byarnas historia

Lövåker 1:17 (Bygdegården)

Nuvarande ägare:

Vattan-Lövåker-Stocksbo bygdegårdsförening (orgnr:802444-5473)

Svärdsjövägen 486 812 94 Åshammar

1897 Bönhuset vid Sthakes uthus i Lumsheden

NTO-sammankomst i Stocksbo på 1947. (kortet från Sven-Paul och Britta Eriksson, Mom) Inez Englund, Anna Malm Jansson, Lennart Jonsson och Erik Vestlund från Kungsgården, samt Olle Norbäck och Ester Zakrisson från Sätra tycker jag mig känna igen på kortet.

Sune Göransson: Ådalen i Ovansjö.

Den gamla dansbanan. Ja så heter en gammalvals som Ovansjö Spelmän har på sin repertoar. Både text och musik är skriven av en ockelboflicka som sitter borta i Amerika och längtar hem. Men det är nog inte bara hemlandet hon längtar till, mest kanske hon drömmer om sin svunna ungdom därhemma. Här följer två av de fyra verserna:

Till gamla dansbanan på lördagskvällen

uti hemlandets drömfagra bygd.

Vi vandra dit över stigar och hallen

in bland granar och hängbjörkars skygd.

Ja det var dans uti skogen därhemma

uti sommarnatt underbart ljus.

I minnet hörer jag spelmännens stämma

och skogens nynnande, drömmande sus.

Och glammen och skratten

i högsommarnatten,

bland flickor och pojkar

det vänslas och språkas

och diskande par har så kärligen råkas.

Ja, det var i ungdomens lyckliga dar.

Tycka vad man vill om formella brister i verserna. Men nog har hon väl lyckats rätt bra med att återge stämningen vid en svensk dansbana någon gång i början av 1900-talet.

Det här med utedansbanor lär vara något unikt för Norden, det vill säga Sverige, Norge och Finnland Nere på kontinenten eller övriga Europa lär något liknande inte förekomma.

Här i Sverige fanns på sin tid en liten utedansbana i nästan var eller varannan by. Det var nog i mitten av 1800-talet som det började. Tidigare hade ungdomen fått hålla till med sina dansnöjen i ödestugor och logar eller på någon öppen plats i det fria. Men nu lyckades man ofta tigga till sig lite bräder till att bygga en egen dansbana ute i någon hagbacke.

Erik Vestlund och Kalle Vessling dansar "Oxdansen" vid en uppvisning som danslaget hade i Ådalen den 11 augusti 1935. Spelmännen är Niklas Törnblom och Albert Kvist.

Lite invändningar och lite motstånd i sina förehavanden fick de nog ofta finna sig i att få, men de gav sig nog inte i första taget.

Så här gick det till även här i Ovansjö efter vad jag hört berättas. Men i min tidigaste ungdom, i slutet av 1920- talet, var alla de små bydansbanorna borta. De hade drabbats av tidens tand och försvunnit. De blev ersatta av lite större anläggningar som drevs av olika föreningar på ett mera kommersiellt sätt, i syfte att skaffa inkomster till sin övriga verksamhet. Det fanns nog-bortåt tio utedansbanor här i socknen, inklusive dem som fanns i folkparkerna, som hade mer eller mindre regelbunden verksamhet under sommarhalvåret.

Urfors skytteförening hade sedan början av 1900-talet haft sin dansbana och festplats på en holme i Borrsjöån strax nedanför hästskofabriken. I slutet av 1920-talet blev dansbanan i så dåligt skick att en större reparation var behövlig. Eftersom fabriksledningen var mindre intresserad av att ha någon fortsatt verksamhet av detta slag på den så kallade Urforsholmen, så beslöt föreningen att söka få en annan plats för sin dansbana. I Stocksbotrakten hade föreningen många aktiva och intresserade medlemmar, bland dem kan nämnas Bernhard Hellbom, Oskar Eriksson och folkskollärare Gunnar Westberg. Genom dem kom tankarna att riktas mot Ådalen belägen i Storåns dalgång, strax nedanför NTO-lokalen i Stocksbo. Marken ägdes av NTO­föreningen och sedan arrendeavtal upprättats byggdes dansbana, skjutbana för luftgevär, serveringskök och övriga för en festplats behövliga anordningar. Exakt data för allt det här kan jag inte lämna, men att det var någon gång på 1920-talet är klart.

På affischerna som sattes upp inför danserna, kunde man läsa om den natursköna Ådalen. Det där med na­tursköna hade väckt mitt intresse. Jag var 16 år och hade just läst Pelle Molins bok Ådalens poesi som jag lånat på biblioteket i Kungsgården. Nu ville jag se hur det såg ut i den ådal vi hade i Gästrikland.

Så en lördagskväll i början av juni 1929 var jag där, cykeln hade jag ställt mot staketet vid Templarlokalen. Där fanns massvis med cyklar förut, det hade redan kommit många besökare, inte bara från Stocksbo utan även från Hagmuren och Åshammar, för att nu inte tala om grannbyn på andra sidan dalagränsen - Lumsheden. Där fanns det  gott om dansglad ungdom. Cykellås var det nog ingen som hade, för cykelstölder förekom knappast på den tiden. Visst var det vackert i Ådalen, särskilt i försommartid när hägg och konvaljer blommade, annars har jag inte så många minnen från mitt första besök där.

Dansa kunde jag inget vidare och var i varje fall för blyg för att bjuda upp någon flicka. så några planer i den vägen hade jag inte. Men musiken kommer jag ihåg, för den svarade tre pojkar från trakten. De kallade sig "Stocksbotrion" fastän en av dem, spelade dragspel och var från Hagmuren och hette Hammarsten. De andra båda var från Gammelgårds i Vattan och spelade fiol och banjo. Klämmig musik var det.

På repertoaren fanns bland annat valsen "Jungfrun på Jungfrusund". Det var ett så kallat örhänge den sommaren och hördes på alla dansbanor. Andra melodier som spelades i Ådalen på 30-talet? Min vän Erik Eriksson vill. minnas att vid hans första besök där, spelades "Tjock Lasse" d v s "Lördagsvalsen". Det förefaller troligt eftersom denna jämte Jularbos "Livet i finnskogarna" är det svenskaste vi har från den tiden. Dit får vi också räkna Max Formanowskis "På fäbovallen" samt "Hårdvalls- hambo". Men inga av dessa tillhörde de mest spelade i Ådalen. Mest vanliga var nog det som Jules Sylvain . och Fred Winter skapade, Sjömans- valser, foxtrot och tango. Den internationella dansmusiken var inte heller okänd för publik och musiker. Via radio, som kom att finnas i allt fler hem, kunde Nordeuropas stora radiostationer höras. Även om man inte begrep vad som sades, så kunde man lära sig nya melodier.

Som ett personligt minne från Ådalen i böljan av 1930-talet kan jag nämna melodin "Det sker blott en gång och aldrig mera". En foxtrot ur filmen "Wien dansar och ler", och det gick alldeles utmärkt att dansa  efter den bland häggarna och klibbalarna i Ådalen. Många av de uppräknade melodier fanns på skiva och var populära för alla nyblivna ägare till en resegrammofon.

Det var just i slutet av 1920-talet som resegrammofonen slog igenom och de såldes i massor, inte minst på avbe­talning. Ofta var det bland det första en ung grabb skaffade sig sedan han fått jobb och en egen slant att röra sig med.

Under 1930-talet och åtminstone första delen av 1940-talet kom jag sedan att några gånger varje sommar besöka Ådalen, ofta med min kompis Erik Eriksson. Inträdesavgiften var i allmänhet bara 50 öre, och då var det fri dans. Kaffe med bröd kostade också 50 öre. En serie på 10 skott vid luftgevärsskjutbanan kostade också 50 öre, där delade ofta två på en serie och den som sköt sämst fick betala. Man kan väl säga att en kväll i Ådalen inte blev särskilt kostsam även om penningsvärdet var ett helt annat då. Det som dansades i Ådalen var mest foxtrot i olika varianter samt tango och gammalvals. En och annan hambo blev det också Varje kväll, polka och schottis blev det inte så ofta.

En orkester jag minns var "Lyran", en trio från Kungsgården, där Olle Forslund d ä och Ivar Forsberg spelade dragspel medan Henry Bergström skötte trummor och slagverk . Ett annat kapell var "Unos Dancing Band", en  kvartett från Jädraås. Ibland var det musik från Dalarna, som "Dalakvartetten" eller kvintetten "Romance" från Aspeboda kommer jag ihåg. En orkester från Falun som var det flottaste i musikväg i de här trakterna hette "Hellmansö". Huruvida de var till Ådalen minns jag ej. De var nog för stora och dyra för en så liten festplats som Ådalen.

Några gånger i mitten på 1930-talet var det söndagseftermiddagsdans i Ådalen. Då var det "högtalarmusik" (grammofonmusik) det dansades efter. En firma i Sandviken som hette Radioverkstaden hade lånat ut stora högtalare att förstärka grammofon­musiken med. Det gick riktigt bra. Trivsamt var där också, även om antalet besökare var mindre än på lördagskvällarna.

På 1930-talet var det inte passande att säga Du till en främmande person. Detta gällde som regel även ungdomar emellan. Hade man på en dans bjudit upp en flicka som man inte var bekant med, då kallade man henne fröken. Att säga Ni var inte heller riktigt bra. Detta gjorde att en eventuell konversation kunde bli lite ansträngd Det fanns ju inte heller så mycket att prata om. Mer eller mindre vackert väder gick ju an i brist på annat. Likaså kunde musiken berömmas eller kritiseras och besökarantalet kunde diskuteras.

Sen kunde man kanske fråga om det var första gången fröken var hit eftersom vi inte setts förut. Komplimanger var inte så vanliga, men emottogs ofta med förtjusning som ibland kunde vara blandad med lite misstänksamhet. " Va kan den här luringen va ute efter egentligen"? Förhoppningsvis kunde så småningom fröknandet och niandet ta slut och förhållandet kunde, bli lite ledigare. Allt det här låter kanske lite otroligt för yngre folk, men så här var det en gång i tiden. I Ådalen gick det mycket ledigare till, där kände ju alla varann, så det behövde sällan bli sådana här problem. Kanske närheten till Dalarna gjorde sitt till, det är ju inte långt till gränsen, en kilometer eller så bara. Och i Dalarna sa man ju Du till både gammal och ung, bekant eller obekant. Det var inte bara med dans man kunde roa sig i Ådalen.

Vid några tillfällen besöktes platsen av underhållsartister. Särskilt kommer jag ihåg George Thunstedt från Falun. Han var duktig på att berätta historier, ofta med anknytning till Dalarna och på dalamål. En annan gång var en sådan rikskändis som Thor Modeen dit. Han  var nog ute på någon turne i trakten och kunde göra en avstickare till Ådalen och han var riktigt trevlig. Enligt Bengt Thorslund hade även Harry Brandelius varit till platsen och underhållit.

Tyvärr är det många som förknippar dans och dansbanor med fylleri och slagsmål. Några sådana minnen har jag inte från Ådalen, trots att jag under många år, var dit flera gånger varje sommar. Visst kunde det väl hända att någon av de äldre pojkarna ibland "luktat på korken" men det var inte av den omfattningen att de blev störande eller skapade otrevnad. Ordningsvakter fanns det också, "Viklunds-Johan" från Åshammar var en av dem, men jag tror inte att de behövde ingripa någon gång. Flickorna smakade inte sprit. De rökte inte heller, hade de gjort det, så fanns det nästan risk för att de skulle bli betraktat som varande på det sluttande planet. Så den risken tog de inte.

En flitig dansör i Ådalen var på sin tid Pelle Westberg som då bodde i Stocksbo, men senare kom att flytta till Storvik. Av andra aktiva Ådalsbesökare kan nämnas "Livens Alva" från Grundsjön som också kom att bli Storviksbo. Jag kommer också ihåg "Nygårds-Ivar" från Vattan och "Kammar-Evert" från Lumsheden. Från Hagmuren kom "Olpers-Anna" och från Lumsheden "Jacks-Birgit", därifrån kom även "Mas-Hildur", en hambo med henne lär ha varit en upplevelse hörde jag sägas, men fick tyvärr inte själv vara med om den.

Thorslunds pojkarna Thure och Bengt, var ju så att säga på hemmaplan, och besökte ofta Ådalen. De var bland de första av traktens ungdom som hade egen bil, men nu var det ju så nära, så även de tog nog cykeln. Eftersom alla hade cykel, även flickorna, så var det sällan man fick möjlighet an erbjuda någon av dem skjuts på "ramen" hem. Det var' förståss inte så särskilt bekvämt att sitta på ramen, men det gav en trevlig närkontakt och möjlighet till samtal och närmare bekantskap. Det där att få sitta på ramen, praktiserades ofta  av Sandvikenflickorna, när de inte hade någon cykel. De gick till dansbanan i Västanbyn, i förhoppning om att bli bjudna på skjuts hem. Vilket som regel lyckades, men det var "där det och inte i Stocksbo inte".

Midsommaren 1953 var det festligheter i Ådalen. Då var jag dit i sällskap med min hustru. Vi åkte bil, det gjorde de flesta av de andra besökarna också. Efter kriget hade ju bilantalet ökat betydligt här i landet. Parkeringsmöjligheterna var dåliga, så bilarna stod i långa rader efter vägkanterna och hindrade den övriga trafiken. Det var inte bra. Så kanske blev det klagomål. Om det nu var detta, om danserna började ge för dåligt netto eller om orsaken var en annan är mig obekant.

Men såvitt jag vet var 1953 sista sommaren det dansade i Ådalen.

Mitt senaste besök i Ådalen var i juni 1998 då hembygdsföreningen hade en kvällsutflykt till Hagmuren och Stocksbotrakten. Nu syntes knappast några spår som påminde om någon festplats, allt var borta. Sly och buskar hade bildat snårskog, träd hade fallit och blivit liggande. Den lilla ån höll på att växa igen. Det var som ett slags reservat fast i negativ bemärkelse. Och den "Natursköna Ådalen" fanns inte längre.

Storvik i augusti 1998

Ådalen 1917